Lokaltågets moderne Hezekiel

I går satt jag på tåget och ritade en bild i min Moleskine. En finsk man i fyrtioårsåldern satt sig på bänkarna på andra sidan mittgången. Han började långsamt mala sin knaggliga engelska åt en mörkhyad kille (jag skulle gissa att han var från Ghana eller Gambia). Den här finska mannen såg ut som en modern Hezekiel: stort hår, skägg, en blick som bestod av lika delar desperation och förvirring. Han brydde sig inte så mycket om att afrikanen inte sa någonting själv, utan bara satt och nickade. Vilt gestikulerande lutade finsken sig fram och viftade med sina händer framför alla som satt runt omkring honom. Hans budskap var idealistiskt. Han ville att alla ska lära sig vara tillsammans, ”Imagine if we could be all together, white, black, yellow, pink, whatever whatever whatever.” Till sist, precis innan han steg upp och gick ut på Hoplax station bad han oss alla komma ihåg att ”massat ovat viisaita, yhtä viisaita kuin te olette, älkää pelätkö massoja!”

Jag vet sedan inte om mannens budskap stämmer överens med Hezekiels budskap, kanske inte, men jag undrar om Hezekiel också betraktades som en virrpanna som man först ler och skrattar åt, men som sedan får en att tystna och undra exakt varför man skrattar, eftersom budskapet i sig självt inte är dåligt eller skrattretande. Kanske det har med sociala regler att göra.

Andra bloggar om » , , ,

Annonser

About this entry