Den irriterande Humbert Humbert

Himmel vad jag kan irritera mig på huvudkaraktären Humbert Humbert i Nabokovs Lolita. Han är i grunden oförmögen att placera andra framom sig själv. Och det provocerar mig, säkerligen precis så som Nabokov hade ämnat det. Ett skickligt litterärt hantverk, om man säger så. De från Humberts läppar tätt fallande ironierna arbetar sällan till hans fördel; de kan få läsaren att dra på smilbanden, visst, men i längden leder det ändå inte till att bilden av honom blir mer sympatisk. Tvärtom: han är så ironisk och självmedveten att man bara blir konfys.

Nobokovs språk är härligt. Det är en engelska som gungar, och ofta högläser jag tyst för mig själv, och kallar fram den där rytmen som finns nedbäddad i språket. Som om man skulle rulla på moln med rullskridskor. Det är sällsamt att finna en sådan kraft i engelskan hos författare som inte är infödda i språket.

Det finns också intressanta narrativa klurigheter i Lolita som jag får återkomma till senare, när jag har läst den till slut.

Andra bloggar om » , , , , , ,

Annonser

About this entry