Zafóns labyrintiska kärleksförklaring

Vindens skugga

Föreställ er två stora spiraler som börjar snurra mot varandra från varsitt håll. Småningom överlappar de yttre linjerna varandra, för att till sist smälta ihop. Om ni kan föreställa er det, så vet ni ungefär hur det är att läsa Carlos Ruis Zafóns Vindens skugga. Det är vida spiraler som bl.a. innefattar det spanska inbördeskriget, franskt bohemliv i författarkretsar under första hälften av 1900-talet och en studie i målmedveten ondska och hämnd.

Tonåringen Daniel Sempere, vår protagonist, tas i början av boken med till De bortglömda böckernas gravkammare. Det är en enorm byggnad full med korridorer och källare fyllda av böcker, hyllor och åter böcker. Där hittar han en bok som är skriven av en okänd, mystisk författare vid namn Julián Carax. Endast de mest hängivna samlare av böcker känner till hans författarskap och det viskas om att författaren har gått ett horribelt öde till mötes.

Daniel sugs in i en allt överskuggande besatthet av denne Julián Carax, och Zafón väver ihop bägge dessa karaktärers öde på ett mångfacetterat sätt: inte bara de yttre livsomständigheterna delas av Julián Carax och Daniel, de verkar dessutom dela flera känslomässiga erfarenheter. Det finns dock många som gör allt de kan för att täcka över det som har hänt med Carax. Kommissarie Fumero, extraordinär sadist och romanens antagonist ansätter Daniel med våld och hot. Lain Coubert, mannen med sönderbränt ansikte överskuggar Carax öde och gör allt han kan gör att förhindra människor att läsa dennes böcker.

Boken präglas av en kärlek till och en stor kunskap om staden Barcelona. Historiskt och arkitektoniskt beskrivs staden på ett intimt sätt, nästan så att läsaren börjar uppleva den som en självständig karaktär i boken. Med dess dimmiga husfasader, långa backiga spårvagnsrutter och små gränder framstår det krigstida Barcelona som en perfekt scen för en deckarmysterium.

Det finns en klurig koppling mellan det labyrintiska skimmer som Zafón sprider över Barcelona och den spiralliknande kompositionen i Vindens skugga. Liksom karaktärerna i romanen söker sig fram genom stadens lummiga gator, tar sig läsaren fram genom en skickligt sammanvävd intrig som avslöjar en lika stor kärlek för en vacker spansk stad som för det litterära hantverket.

Det är en bra roman (Christian skrev om den också, läs hans blogginlägg här). Det finns mycket av deckare över den, och för en som aldrig läser deckare måste jag säga att jag gillar den skarpt. Ikväll ska jag försöka hinna blogga om Kafka on the Shore av Haruki Murakami som jag precis har läst färdigt.

Andra bloggar om » , , , , , ,
Intressant?

Annonser

About this entry