Haruki Murakami odlar ett ödesdrama

Kafka on the shore

Kafka Tamura är en femtonåring som rymmer hemifrån i skuggan av sin fars mörka och oidipala profetia över honom. Utan att direkt veta varför drivs han till ett litet bibliotek och träffar Oshima, sympatisk och androgyn autodidakt som tar Kafka till sig och hjälper denne att komma tillrätta i sin vilsna tillvaro som rymling. Oshimas chef, Miss Saeki, är en anemisk, gåtfull och vacker medelålders kvinna som i romanen fungerar som ett slags nav kring vilken huvudpersonens liv cirkulerar.

När man läser Haruki Murakamis Kafka on the Shore kan det stundvis tyckas som om författaren försöker kasta om universums dimensioner och få läsaren att se på tiden, rummet och naturlagarna som flytande, icke-bestämda storheter, underkastade någonting större. Under läsningens gång erfar man en stegrande känsla av att författaren försöker säga någonting om ödets inverkan på människor. Saker har sin bestämda gång, helt enkelt. Det som ska hända, det kommer att hända. På sätt eller annat. Hur eller när är sekundära frågor. Varför verkar vara det viktiga.

Romanens intrig är uppbyggd med två parallella berättelser som småningom flätas ihop till en. Kapitlen om rymlingen Kafka varvas med kapitel om en medelålders man, Mr Nakata, som efter en tragisk och fullkomligt oförklarlig olycka i sin barndom inte längre kan läsa eller skriva, eller överhuvudtaget kommunicera med människor på vanlig vardagsnivå. Efter sin olycka lade han dock märke till att han kunde tala med katter. Och han kan få märkliga saker att regna ner från himlen, bland annat fiskar och blodiglar. Det visar sig att Mr Nakata i förhållande till Kafka Tamura är ödets högra hand. Han känner sig ledd till att utföra vissa handlingar som fungerar som nycklar i den unge rymligens livsberättelse. Och allt detta utan att Mr Nakata överhuvudtaget känner till Kafka Tamuras existens. Nakata är ett instrument för någonting större, och nöjer sig med det. (Lite ovanligt och mycket sympatiskt i en värld som drivs av individuell vinning och hedonism.)

Det finns en god portion mystik och oförklarliga fenomen i Kafka on the Shore. Övernaturlighet är för huvudpersonen någonting lika acceptabelt och ofarligt som det naturliga. När det oförklarliga visar sig är det ingenting som Kafka är rädd för, utan tvärtom någonting som han instinktivt vill närma sig och undersöka. Romanen kan på ett vis sägas vara ett ödesdrama. Allusioner till Oidipus och andra grekiska myter förekommer frekvent. Kafka Tamuras liv i det skede vi finner honom i romanen är en enda kamp mot, eller rättare sagt tillsammans med, ödet. Oshima summerar det i ett av sina många prep-talks: ”Listen, Kafka. What you’re experiencing now is the motif of many Greek tragedies. Man doesn’t choose fate. Fate chooses man.”

Även om det är fint att läsa om stora tankar i en samtida roman, känns ändå den femtonårige Kafka Tamura stundvis lite för mycket som en konstruktion. Inte kan väl en femtonåring säga så mycket om minnets betydelse för människan eller om determinism i praktiken?

Åh ja, till sist: den oidipala profetian går faktiskt i uppfyllelse. I alla fall är det snudd på det. Det beror på hur man vill uppfatta Murakamis egenodlade ödesmix. Och ”Kafka” då? Finns det mycket av den gåtfulle judiske författaren från Prag i den här romanen? Nå, han nämns i alla fall (huvudpersonens Franz Kafka-favorit är en novell i Straffkolonin), och stundvis får man faktiskt den där kännspaka, kafkalika, klaustrofobiskt hopplösa känslan. Men den går rätt snabbt över.

Andra bloggar om » , , , , , , ,
Intressant?

Annonser

About this entry