Läsning och eskapism

Jag vet inte riktigt om jag är bekväm med att läsning till en relativt stor del beskrivs som en aktivitet präglad av eskapism; min aversion gentemot själva begreppet verklighetsflykt får mig att vilja förneka att även jag ibland läser böcker för att komma bort från min egen vardag, om än bara för ett ögonblick. För en tid sedan, medan läste jag följande i Murakamis Kafka on the Shore (som jag bloggade om här nedan), insåg jag dock att jag till en viss grad är tvungen att hålla med romanens femtonårige protagonist som beskriver känslan som uppstår när han sätter sig ner för att läsa en bok:

Slowly, like a film fade-out, the real world evaporates. I’m alone, inside the world of the story. My favourite feeling in the world.

Det är väl eskapistiskt så det förslår? Att säga ”I’m alone, inside the world of the story” i en roman som Kafka on the Shore, där en så stor del av stoffet utspelar sig i och genom huvudpersonens sinne (eller sinnen), tycker jag dessutom är något av en blinkning till läsaren, som om författaren vill påpeka att man själv just nu befinner sig i samma tillstånd som huvudpersonen, med tankarna försjunkna i bokens värld, alone, in the world of the story.

Samtidigt måste jag påpeka vari min svårighet att acceptera läsning som eskapism ligger: när jag läser håller jag hela tiden en dörr öppen till världen utanför boken, det som har funnits tidigare, de böcker som har skrivits tidigare. Ofta får jag, och kanske även någon annan, den där småmysiga känslan som säger jag vet vad författaren menar med det här citatet, vi har läst samma bok / samma böcker, på något plan delar vi erfarenhet. Jag läser inte direkt för att fly verkligheten, utan för att bekanta mig med andras perspektiv på den.

Andra bloggar om » , , , , , ,


About this entry