Mannen som planterade träd

En av de mest tilltalande fabler som jag har läst är Jean Gionos Mannen som planterade träd. Det är en ljuvlig berättelse som Giono skrev som beställningsarbete åt Reader’s Digest. Året var 1953, och rubriken för beställningsarbetet var Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött.

Boken handlar om en herde som bor långt uppe i de sydostliga, ödsliga franska vidderna. Han heter Elzéard Bouffier och han lever ett eremitliv med sina trettio får. Fabelns berättare är på vandring och stöter på Bouffier, som bjuder in honom till sin lilla stuga och låter honom övernatta där. Nästa dag följer berättaren med herden på sin vandring i det karga området. Denne tar emellanåt sin långa järnspett, lika brett som en tumme, och stöter ner det i marken. Därefter placerar han ett ekollon i hålet och täcker över det. Det kommer fram att herden under de senaste tre åren har planterat 100 000 ekollon. Han beräknar att 30 000 av dem skjuter upp och blir till små ekplantor. Och slutligen beräknar han att 10 000 av dessa 30 000 klarar sig från skadedjur och naturens nycker. ”Ok,” tänker berättaren och drar vidare.

Några år senare när han efter andra världskriget ”behöver lite frisk luft,” beger han sig ännu en gång till de sydostliga delarna av landet. Väl på vandring kommer han att tänka på herden, och bestämmer sig för att besöka honom. Nu har ekarna vuxit och mångfaldigats, och området har blivit grönare och bördigare. Kargheten försvinner, och vattnet finner sin väg tillbaks till markerna. Människorna flyttar tillbaka till området, unga par söker sig ut dit från städerna, och på alla vis har herdens planteringspassion gjort människorna och naturen lyckligare.

Myndigheterna undersöker den nya skogen, ”ett under”, som man tror att har vuxit upp av sig själv. Ingen utom berättaren känner till herdens hemliga arbete. Området fridlyses och räddas således undan skogshuggare och skövlare.

Det lustiga är att ett tyskt förlag tydligen läste den här berättelsen och ville ha med Elzéard Bouffiers livsberättelse i en samling av biografier över verkliga människor. Giono, som tydligen var något av en skämtare, skrev några rader till förlaget, och fortfarande finns den här fiktiva herdens livsberättelse med i flera upplagor av biografiböckerna som blev en försäljningsframgång. Senare kontaktades Giono ännu en gång av förlaget som ville ha adressuppgifter och tågförbindelser till de områden som Elzéard Bouffier levde och planterade sina träd i. Läsarna av biografin hade blivit så inspirerade av Bouffiers livsverk att de ville resa dit och beundra det. Synd att man inte kan resa in i böckernas värld (annat än i fantasin).

Nåja, Reader’s Digest fick reda på att Giono hade författat en fiktion i stället för en verklighetsbottnad berättelse, så de blev upprörda och vägrade publicera fabeln i sin tidskrift. Puckon. Som Giono själv formulerade det: Hur kan man fråga en författare – vars yrke är att uppdikta historier – om den märkvärdigaste människa han någonsin har träffat, utan att begripa att den människan måste bli ett barn av hans fantasi?

Det är förresten svårt att läsa den här fabeln utan att se herden och skogen som något av symboler för en återuppväckelse av det hopp och den framtidstro som gått förlorade i och med världskrigen.

ISBN: 9197532851 / 91-975328-5-1

Andra bloggar om » , , , , ,


About this entry