Sjón: Fisk och kultur

Det har blivit mycket mytologi på sistone. Först Herodotos historia, som ju inte är egentlig mytologi, men miljön är i stort densamma som i många av de grekiska myterna. Sedan var det Tyngd, som jag bloggade om här nedanför. Nu blev jag precis färdig med Sjóns senaste roman, Fisk och kultur.

Bokens berättare är Valdimar, en sjuttio+ gubbe som under hela sitt liv proppat för sin tes att de nordiska folkens storhet och överlägsenhet har med den intima kopplingen till havet och havets frukter att göra. Ombord på fartyget finns Kainevs, andrestyrman, som om kvällarna berättar historier om det mytiska fartyget Argo som seglade på de stora haven under kapten Jason. Valdimar misstror de märkliga berättelserna, men till slut blandas myt och verklighet om och det blir en mytcocktail som nu är lite typisk för Sjón.

Författaren använder sig av begreppet Kronos (namnet på det rederi som äger skeppet i boken, M/S Elizabet Jung-Olsen), och Kainevs lär ju då vara en koppling till det andra ordet för tid i grekiskan, Kairos. Kronos är all tid överhuvudtaget, tidskronologin så att säga, medan Kairos betecknar just nu, stunden, nuet. Genom att låta Kronos och Kairos vävas ihop, kanske han försöker få oss att tänka på myten som verklighet eller verkligheten som myt eller helt enkelt att allt är detsamma.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Fisk och kultur. Sjón är lika stark i sitt berättande som tidigare, det finns ett driv här också, precis som i Skugga-Baldur. Men på något vis lyckas han inte tränga lika djupt in i den mytologiska sfären med den här romanen. Vilket säkert beror på att han inte är hemmastadd i grekisk mytologi på samma sätt som isländsk saga och myt. Skugga-Baldur var på det sättet mycket djupare och långt mer ambivalent i förhållande till den dikotomi som myt och verklighet de facto är.

Andra bloggar om » , , , , , , ,


About this entry