Själen och dansen, del 1

Själen och dansen är en av Paul Valérys två Sokrates-dialoger. Jag sade redan åt Gustaf att jag svårligen kan göra den här dialogen rättvisa, men jag vill försöka beskriva den i alla fall.
Läkaren Eryximakos, Sokrates och Faidros sitter och diskuterar livet, vad är livet? vad utgör livet? De kommer till den tesen att livet är uppbyggt av olika motsatspar; värme och kyla, avhållsamhet och dess motsats, luft och vatten, vila och rörelse. Sokrates menar att alla dessa motsatspar tillsammans fungerar i en slags symbiotisk växelverkan. När vi är under inflytande av den ena försöker vi intensivt bringa oss under motsatsens inflytande. Är vi i värme längtar vi efter kylan med dess stillsamhet. Befinner vi oss i intensiv kyla längtar vi efter värmen med dess livgivande verkan. Det viktigaste och mest akuta motsatsparet, enligt Sokrates i Valérys tappning, är sanningen och lögnen.

Förhåller de sig icke till varandra såsom vakan och sömnen? Söker du icke uppvaknandet och ljusets klarhet, när en mardröm rider dig? Väcks vi icke till nytt liv av solen själv, och stärks vi icke genom känslan att dväljas i de fasta kropparnas värld? — Men väntar vi oss icke i gengäld av sömnen och drömmarna att de skall skingra våra bekymmer och avbryta de vedermödor, som förfäljer oss i dagens värld? Sålunda flyr vi från den ena till den andra, anropar dagen i mörka natten men åkallar däremot mörkret, medan ljuset råder; ivriga att veta, överlyckliga att slippa veta söker vi i det som är ett botemedel mot det som icke är och i det som icke är lindring i det som är. Än bjuder oss verkligheten, än villfarelsen en tillflyk; och själen har till slut inga andra hjälpmedel än sanningen, som är dess vapen — och lögnen, som är dess rustning.

Sanningen och lögnen är de funktioner som får jaget att vilja driva vidare. Lögnen kan sporra oss till att finna sanning, och en alltför intensiv sanning kan få oss att instinktivt vilja till lögnen, till det mindre omedelbara. En slutsats som på basis av ovanstående stycke kan dras om det mänskliga psyket är att det alltid kommer att längta, oberoende av hur rationellt eller irrationellt längtan i logikens ögon ter sig.

Sokrates liknar vidare livet vid en kvinnas dans. I det här stycket ser vi hur Valéry liksom avgränsar jaget:

Livet är en kvinna som dansar och som på gudars vis skulle upphöra att vara kvinna, om hon kunde fullfölja sitt påbörjade språng ända upp till skyarna. Men liksom vi icke kan nå oändligheten — vare sig i dröm eller vaket tillstånd — så måste även hon ständigt åter bli sig själv; hon upphör att vara flinga, fågel idé! — med ett ord, att vara allt det som flöjtens toner gjorde henne till, ty samma jord, som sände ut henne, kallar henne åter tillbaka, återställer henne flämtande till hennes kvinnonatur och återbördar henne till hennes vän…

Om livet är en kvinna som dansar, så är kvinnans vilda och extatiska dans livet i sin fulla glans! Dansen är själen när den sträcker på sig, bågnar av gudomlig iver att vara allt den kan vara. Och faktiskt låter Valéry en fenomenal danserska träda fram inför ögonen på de tre deltagarna i dialogen. Det är en danserska som är laddad med ett fullt mått av furieliknande fatalitet, paradisisk skönhet och en förmåga att förtrolla med sin dans.

Men hur gärna dansen än vill springa ända upp till himlen, på gudars vis, så når den aldrig så långt. Dansen, alltså livet, själen, har sina gränser och det är det här som är sanningen, vad är då lögnen? Lögnen är våra försök att vara som gudar, våra försök att med vår dans nå upp till himlen. Det är en vacker lögn, och det är en lögn som är grundläggande mänsklig: en lögn som vi ofta behöver för att orka med sanningen att vi har gränser, även om vi med all vår intensitet vill spränga dem.

Själen och dansen, del 2 kommer senare.

Andra bloggar om » , , , , ,

Annonser

About this entry