Kära dagbok, i dag har jag stått i regnet och sedan har jag sprättat upp Candide

I dag åkte jag ut till skärgården och hämtade min svärmor och hennes syster till stan. När vi hade lagt båten i hamnen började det ösregna. Vi stod tjugofem minuter och väntade på bussen. I ösregn. Och åska. Blixtar. Det var kallt, men riktigt mysigt. När vi stiger på bussen slutar det regna. Tack, vädret. Det var snällt.

Nu sitter jag hemma och har lite svårt att bestämma mig för om det är underbart eller tragiskt att ingen har sprättat upp det ex (från 1953) av Candide som jag köpte tidigare i veckan. Det betyder att den här boken har legat och väntat på mig i 54 år, och ingen har någonsin läst den. Vilket ju är lite pirrigt. Men lite sorgligt också; vad är en bok om ingen läser den?

Marie berättade att hon har många diktsamlingar från 1800-talet som är osprättade. (Alltså: pappren i gamla böcker viktes fyrdubbelt från större ark och man måste således sprätta upp bladen för att kunna läsa texten.) Det är lite sorgligt, tycker jag.

Andra bloggar om » , , ,


About this entry