Roadtrip och feberyra

Spectatia & jag semilovade varandra att blogga om Jack Kerouacs On the road när vi hunnit läsa den. Här hittar ni hans blogginlägg. Och här kommer mitt.

Först måste jag säga att jag läste boken på svenska, då med titeln På drift, men jag tror inte att det påverkade mitt intryck av boken på något väsentligt sätt. Och sen måste jag tacka Jimmy som så vänligen skickade mig boken på posten. I shall reciprocate.

On the road

Det finns en viss ton i den här boken som jag tycker om, en slags feberaktig mani som ryker i karaktärerna och som framgångsrikt lyckas förmedla en känsla av omtumlande 50-tal. Men. Snart märker jag att det inte räcker. Jag kommer inte långt in under huden på Dean Martiarty (dvs. Neal Cassady), Sal (Kerouac själv) eller Carlo Marx (Allen Ginsberg, tjoho). Jag förstår att På drift handlar om rotlöshet, frihetslängtan, desillusionering, men tyvärr förmår jag inte nå fram till ett inre plan hos karaktärerna. Det blir bara feberyra. Vilket i och för sig är mycket effektfullt, och Kerouac är en mästare på att skildra vilda själar på flykt från konvention, men… ändå. Något saknas. Ett psykologiskt plan. Ett skikt i historien som skulle handla om karaktärernas rädslor, kanske, eller fruktan. Övertygelse finns det gott om. Och visioner. Nu får jag bara försöka grabba tag i de yra killarna som springer runt i hela USA och… flyr.

Låt mig precisera: På drift är en välskriven roadtrip, en utomordentlig skildring av det hysteriska 50-talet, ett bestående tidsdokument. Men i och med det snurrigt höga tempot i boken har jag svårt att finna någon plats för mina tankar att vila. De stunder där läsningen känns bäst är när någon av huvudpersonerna befinner sig raklång på ett lastbilsflak eller en godsvagn, och bara åker. De partierna påminner stundvis om ett Capoteliknande sätt att skildra Amerika. Kerouac beskriver då ett sömnigt samhälle som inte riktigt har vaknat upp efter depressionen. Det är vemodigt och vackert.

Men sedan återgår berättelsen igen till de yra grabbarna och de übervilda visionerna. Vilket blir lite svårt att hantera. Balansen är förvirrande, om man säger så.

Spectatia hade grävt fram ett citat av just Truman Capote, som jag måste få nyttja även i det här inlägget: ”[It] isn’t writing at all – it’s typing.” Jag vill inte vara lika brutal som Capote är i sitt omdöme, men i stort sett… (Även om jag till Kerouacs fördel vill inflika att hans ”typing” är en följd av ett sätt att betrakta världen som svårligen kunde transformeras till psykologiskt djuplodande litteratur. Men jag har försökt bruka en av mina egna regler när det gäller att läsa böcker: man ska ta boken för vad den är, inte för vad den inte är. Och den här boken är ingen psykologisk skildring. Det är en roadtrip.)

På drift, ISBN: ISBN: 9172632526 / 91-7263-252-6

Andra bloggar om » , , , , , ,


About this entry