Vem är det som rör sig i vårt vardagsrum?

Nånting ganska lustigt hände nyss. Jag är ensam hemma med Ronja-Liv medan B och C är i simhallen med sina vänner. Dottern stod bredvid mig i köket, lutad mot soffan och petade på någonting intressant. Plötsligt blir hon helt stilla, tittar oroligt ut mot vardagsrummet, gör ett svagt gnällande ljud och vänder nervöst upp blicken mot mig. Det var som om hon skulle ha frågat ”Är allt okej, pappa?” med sin blick. På kroppsspråket förstod jag att hon trodde att någon var i vårt vardagsrum, och då hon ju visste att B och C är borta blev hon väl… ja, rädd antar jag.

Jag tittade ut mot vardagsrummet och sa att allt är bra, ingen är där. Hon ville gå och titta men vågade inte. Så jag tog henne i handen och sa att vi kan gå och titta tillsammans. Hon tog två steg medan hon kollade att min hand var fäst vid hennes. Vid det tredje steget blev hon för rädd för att gå själv. Jag tog henne i famnen och gick försiktigt ut i vardagsrummet. Hon tittade runt och signalerade sedan på babyspråk att vi skulle gå runt i de andra rummen. Ingen i hallen. Ingen i sovrummet. Ingen i barnrummet. När hon inte såg någon gjorde hon ett babybelåtenhetsljud, ”a-humpff”, och sen gick vi till köket igen och hon började plocka i en pafflåda med sina barnbestick av plast.

Andra bloggar om » , , , ,


About this entry