I’m not there – alla missförstår Bob Dylan

I’m not there är en vacker film. Det är en fiktiv berättelse
som bygger på och är inspirerad av Bob Dylans liv och musik. Filmen består av sex trådar som flätas ihop, under var och en av de olika trådarna spelas Dylan-karaktären av olika skådespelare. Resultatet är ganska delikat, faktiskt. Lite skört, men väl hållbart.

En sida av Dylans liv som träder fram med relativt stor skärpa är hur han alltid på något sätt var före sin tid och före sina fans. När man väl hade lyckats kategorisera honom någonstans, hade han redan hunnit vidare i sitt liv och i sin musik. Jämt var det någon som anklagade honom för att vara sell-out och svikare och falsk. Synd bara att han var ett geni på att penetrera tidsandan i sina texter och in sina uttalanden, och synd bara att han var mera vital i sitt förhållningssätt till världen än hans kritiker oftast var. När kritikerkåren och fansen hade omfattat en sida av hans produktion, hade han redan vänt några blad. Det finns en otrolig charm i filmens portätt av Dylan som en profet som högljutt, trotsigt och konsekvent vägrar blidkas, vägrar gå med på att skriva under färdigt författade uttalanden som gör honom till en spokesman för en hel generation eller en hel politisk falang.

Titeln I’m not there kan alltså ses som en hänvisning till den här viljan hos människor att fånga Bob Dylan, att försöka ta fast honom och nagla fast honom i en bekväm eller bekant position. It didn’t work, people. Även i dag, när Bob Dylan är trött och lite borta, vet man inte riktigt var man har honom. Precis när världen tror att man har hört det sista av honom och att han nästan redan är död, ger han ut sin Chronicles som befäster hans legendstatus ytterligare.

Nåja. Se filmen. Det är mycket bra.

Cate Blanchett, I officially LOVE you!

Cate Blanchett som Bob Dylan

Andra bloggar om: Bob Dylan, Film, Musik


About this entry