Jonathan Safran Foer

Jonathan Safran Foer skriver lustiga böcker. Safran Foer har kritiserats för att utnyttja för många postmoderna romanknep, och för att hans böcker tycks bestå av godtyckligt hopfogade textstycken som egentligen inte är så geniala som många recensenter har tyckt att de är. Jag tycker att det är befriande. Romanen håller på att hitta sig nya uttryck. Romanen i postmodern tid verkar bli mer och mer grafisk. Till exempel avslutas Extremely loud & incredibly close med en fjorton sidor lång bildserie av en man som kastar sig ner från World Trade Center precis innan de två tornen ramlar ihop (boken handlar alltså om en nioårig pojke vars pappa dog i 9/11). Mitt i boken finns det också flera färggranna uppslag som är fyllda med klotter från en bokhandel som romanens nioårige Oskar Schell besöker under jakten på sin fars mysterier.

Everything is Illuminated var en på det stora hela härlig bok. Stundvis förlorade jag dock intresset för karaktärerna och den råda tråden (som under bokens lopp fick lite väl många nyanser för att fortfarande kunna kallas enhetligt röd), men boken höll ändå. Safran Foers språkkänsla räddade mycket. Hans formuleringar och skruvade engelska var lite Hassen Khemiriska på något vis.

Jonathan Safran Foer

Safran Foers böcker känns nya på ett roligt sätt. Han är en uppfinningsrik och faktiskt ganska modig författare. Inte konstigt att Joyce Carol Oates fattade tyckte för honom och tog honom under sina vingar redan innan han publicerat sin första roman.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

About this entry