José Saramagos kaotiska blindhet

José Saramagos Blindheten

José Saramago oroar mig med sin roman Blindheten. Det är en tät roman om ett samhälle i skräck. Människor blir plötsligt blinda. Läkare blir blinda. Soldater blir blinda. Vanliga civilia blir blinda. Det verkar rent av som om blindheten smittar av sig. Som om det vore en luftburen smitta. Men blindheten smittar väl inte? Det är vad man har trott hittills i alla fall. De blinda föses ihop i ett gammalt övergivet mentalsjukhus och det behöver knappast sägas att paniken inte väntar på en inbjudan.

Några dör genast. Andra kravlar hjälplöst omkring i de ändlösa salarna och korridorerna. Toaletterna stockas efter de första dygnen, stanken och skiten sprider sig och ingen förmår hantera hygienen längre. Det bildas olika läger av blinda mot blinda. Några av de blinda har varit blinda hela sitt liv, så de klarar av att kommunicera med hjälp av blindskrift och lyckas få till stånd en slags organiserad kriminiell verksamhet i mentalsjukhuset. Verksamheten går ut på att stjäla andra blindas matförråd och utpressa samtliga närvarande på sina ägodelar och värdeföremål. Någon har fått med sig en pistol. De skräckslagna soldaterna står på vakt utanför och skjuter för att döda vid första tecken på eventuellt hot.

Det finns en i mentalsjukhuset som fortfarande fått behålla sin syn. Hon blir vittne till alla hemskheter. Hon får behålla sin syn men mister i sin tur all sin tro på människan, på mänskligheten.

Stilen i Blindheten är tät och nästan manisk. Dialogen är skriven i långa textsjok där repliker flätas ihop i repliker. Meningar är hela stycken långa. Det är en ansträngande läsning. Men det ger läsaren en känsla som kanske kan beskrivas som jagad. Mycket händer på en gång, och estetiskt sett är stilen en perfekt match med det tematiska stoffet.

Vad vill Saramago då säga med all denna kaotiska blindhet? Att vi har förlorat vår inre syn? Att vi inte längre vet vart vi är på väg som släkte? Kanske han bara vill beskriva sin syn på hur hemskt det skulle vara om medicinen och vetenskapen skulle förlora all sin förmåga att förklara olika biologiska fenomen. Kanske är det en vetenskapskritik? Kanske är det en moralkritik?

Det är min första roman av Saramago, och jag gillar det. Någon som läst den här romanen eller ngt annat av samma författare?

Andra bloggar om: , , , , ,


About this entry