Joyce Carol Oates, Fallen

Joyce Carol Oates, The Falls

Joyce Carol Oates har en märklig förmåga att ladda sina romaner med en svårdefinierbar men klart förnimbar berättarstyrka. Romanen Fallen från år 2004 är inget undantag. Det är en stor roman som handlar om den amerikanska familjen i kris, om miljöförstöring och korruption i Amerikas smutsiga 40- och 50-tal, och det handlar om övergången från ungdom till vuxenhet.

Jag blir slagen av hur intimt berättaren skildrar huvudkaraktärerna, advokaten Dirk Burnaby, dennes fru Ariah, samt deras barn, Chandler, Royall och Julia. Burnabys är en rik och väl ansedd släkt i staden Niagara Falls. Familjen försätts emellertid i förfall efter att Dirk Burnaby inleder en ödesdiger process mot några av delstatens största och mäktigaste företag. Det är en envis och ensam kamp som speglar något av Dirks jävlar-anamma-karaktär. Han ställer sig ensam upp emot korruption, mutor och hot. Men han misslyckas. För första gången i sitt liv misslyckas han. Dirk Burnaby omkommer under skumma förhållanden, och faderns plötsliga död blir en bakgrund till den existentiella förvirring som familjens barn kommer att präglas av.

Titeln Fallen syftar givetvis till Niagarafallen. De dånande underverken som varje sekund slungar miljontals badkar fulla med vatten utför branten. Oates använder de kraftfulla och förrädiska Niagarafallen som en metafor för livets nycker, för ödet, för slumpen. För historien, tidens gång, människornas korta tillvaro i naturen. Fallen är trots den uppenbara styrkan även de föränderliga: vattenmassorna och erosionen smular sönder naturen, och sakta men säkert ändras Niagarafallens lopp.

Jag kan inte låta bli att tänka att titeln även syftar till familjen Burnabys fall. Eller rättare sagt, det fall som romanens samtliga karaktärer genomgår i och med krisen som får sin början när advokaten Dirk Burnaby gör slut på familjens pengar på en hopplös process och driver sin fru till vansinne genom sin frånvaro i hemmet. En efter en får Chandler, Royall och Julia egna röster i romanen. De ägnas särskilda kapitel i boken. Familjebanden är komplexa. Det som samtidigt binder syskonen samman och spjälker deras självförtroende är den älskande men neurotiska modern. Hon har inte lyckats behandla sin mans död, utan har stängt in sig själv och barnen i en bubbla som utesluter alla utomstående, alla främlingar som hon uppfattar som hot. Barnen lär sig av modern att allting som sker utanför familjen är en maskerad, men undrar samtidigt varför hon inte erkänner att allting även i hemmet är en maskerad.

Oates har ett oerhört tempo i sitt berättande. Det är som om man skulle simma motströms i Niagarafloden, för att nu använda en i detta sammanhang lite väl uppenbar bild, men sedan ge efter för den strida strömmen och vända om och simma rakt emot Fallen. Jag vet inte riktigt hur Oates har lyckats med det, men den här boken kommer till liv på ett sätt som få böcker gör. Fallen är ett kraftfullt narrativ. Stundvis är det som om vattenstänken skulle sippra ut mellan bokstäverna. Det här är en av de få romaner som jag inte har en enda invändning emot. Det är ovanligt. Och jag vill läsa mer av Oates. Nu.

Andra bloggar om: , , , , ,


About this entry