Ett stycke ur Margaret Atwoods Lady Oracle

För en stund sedan började jag läsa Margaret Atwoods Lady Oracle från 1976. Har inte läst något av Atwood på ett halvt år eller så, men bara efter några sidor får jag än en gång den där gamla bekanta Atwood-känslan: åååååh, det häääär ääär såååååååå braaaaaaa! Hon är min favoritförfattare. Jo. Det kan jag faktiskt säga. Punkt.

Jag ska citera ett stycke som handlar om en stackars (överviktig) sjuåring som blev utsatt för en grym twist precis innan hon skulle gå upp på scen som fjäril i en stor dansföreställning. Det var hennes dröm. Men ja – sen kom twisten. Flickans mamma tisslade och tasslade med dansläraren och de konspirerade å det grymmaste och kom överens: flickan var för överviktig för att kunna dansa som en fjäril. Så de kom överens om en kompromiss. För att flickan överhuvudtaget skulle kunna vara med i föreställningen fick hon nöja sig med att klä ut sig till malboll. En malboll. En stor, grå, ful sak som var gjord av en gammal björndräkt:

At the right moment Miss Flegg gave me a shove and I lurched onto the stage, trying to look, as she had instructed me, as much like a mothball as possible. Then I danced. There were no steps in my dance, as I hadn’t been taught any, so I made it up as I went along. I swung my arms, I bumped into the butterflies, I spun in circles and stamped my feet as hard as I could on the boards of the flimsy stage, until it shook. I threw myself into the part, it was a dance of rage and destruction, teares rolled down my cheeks behind the fur, the butterflies would die; my feet hurt for days afterwards. ”This isn’t me”, I kept saying to myself, ”they’re making me do it”; yet even as I was concealed in the teddy-bear suit, which flopped about me and made me sweat, I felt naked and exposed, as if this ridiculous dance was the truth about me and everyone could see it.

Stackars flicka!

Och Atwood, hon kan beskriva det här så bra: hur man som barn så desperat vill vara med, vara en del av sammanhanget, av något större. Men också hur man småningom blir smärtsamt medveten om att man kanske inte alls vill vara med längre, inte alls vill det som man har velat för bara en kort stund sedan, men ändå inte kan bryta sig loss.

Det är en så bra mening: I felt naked and exposed, as if this ridiculous dance was the truth about me and everyone could see it.

Andra bloggar om: , , , , ,


About this entry