Bland gungor och klätterställningar

En pakistansk åtta-åring, en pakistansk 5-åring, en afghanistansk sjuåring, en sexårig fransktalande afrikan och en finlandssvensk femåring står på gården och samtalar med varandra på finska. (Gissa hur integrerad den här generationens invandrare kommer att vara?)

Det är förmodligen självklart för svenska läsare att invandrare är en del av vardagen runt omkring hemmet och på den egna gården, men i Finland är det inte riktigt så (eller har åtminstone inte varit så förrän tidigast under de senaste fem till tio åren). Invandrarkvoten är mycket mycket lägre här än i det västra folkhemmet.

Jag känner några av de första somaliska barnen som kom till Finland som flyktingar/invandrare. Jag var själv så pass liten då (6-7 år ung.) att det i mitt minne är fullkomligt naturligt med somaliska killar som spelar ishockey med oss, men frågar man en finne som är tio eller femton år äldre om han spelade ishockey eller fotboll med invandrare får man antagligen ett helt annat svar. En av de första kosovoalbanska familjerna som kom till Finland på flykt undan kriget på 90-talet hade sin son i samma klass som jag. Jag hälsade på hans familj flera gången varje vecka och kom bra överens med familjens föräldrar och övriga syskon. Jag minns med vilken gästfrihet de tog emot mig (och min familj) i sitt lilla rum på det provisoriska invandrarhemmet i Alskat i Vasa. De delade glatt med sig av det lilla de hade, och jag tror att dessa erfarenheter är en delorsak till att jag själv älskar att dela med mig av det jag har.

Jag ångrar att jag inte försökte lära mig deras språk. Jag kommer fortfarande ihåg femåringen som talade upp emot tio olika språk mer eller mindre flytande. Jag kommer ihåg pastorn som gömde den kosovoalbanska familjen när de hotades av deportering. Jag kommer ihåg det goda brödet som mamman i familjen bjöd oss på.

Hm, vad vill jag då säga?

Jag vet inte. Kanske bara att det känns fint att just min femåring och min tvååring växer upp i en miljö där många olika kulturer samsas om utrymme och att alla barn på gården sinsemellan kallar sig vänner. Det verkar ibland på nyhetsrapporteringen och människors inställning som om det i dagens Europa finns allt mindre självklara platser för kulturer att umgås på under lika villkor. Muslimer segregeras, judar börjar igen förföljas, zigenare blir förmodligen aldrig riktigt accepterade eller etablerade i den breda kulturen, afrikaner får bara jobb som städare, osv osv.

Kanske politiska arenor och kulturella mötesplatser aldrig kan ha en lika effektiv samlande funktion som gården med sina gungor och klätterställningar (även om de förra självklart behövs just som kulturella och politiska manifestationer).

Andra bloggar om: , , , , , ,

Annonser

About this entry