Barndomen som myt

Jag är i Vasa just nu. Min forna hemstad. Det är nu sju år sedan jag flyttade bort, och det känns fint i magen varje gång jag hälsar på. Barndom, alltså. Det är något märkligt med barndomen. Hur många författare och konstnärer har inte gjort myt av barndomen? Främst då Proust, kanske. Medan den sjuklige berättar-Marcel ligger till sängs rullas hela barndomslandskapet upp i en enda lång panorama. Doften av Madeleine-kaka som väcker livliga minnen och associationer. Vågor av minnen som sköljer än hit, än dit, och som för läsaren till barndom och förflutet.

Proust in hell

I mina farförldrars hus bor Majasaari. Den monumentalt mytiska Majasaari, som jag aldrig någonsin har sett (iaf. inte som jag kan komma ihåg), men som hela tiden har funnits i min barndom som en fond av ålderdom, de äldre, ni-måste-vara-tysta-så-ni-inte-stör-Majasaari. Det är märkligt att en människa som aldrig har korsat ens väg i egentlig bemärkelse ändå kan lämna så tydliga spår efter sig. Använd-tofflor-så-ni-inte-skrapar-i-golvet-med-fötterna-och-stör-Majasaari. Spring-inte-Majasaari-kan-bli-störd-av-det. Varför en sådan respekt för Majasaari? (Här kommer småstadsparanoian in: man ska uppföra sig bra så att ingen tror något illa eller konstigt om en.) Till och med nu, när jag sitter hos farmor och skriver det här, finns Majasaari nedanför mig, under mina fötter, går tyst omkring i sitt hem och gör vad i hela friden det nu än är som hon gör.
Philip Teir har en lite småmytisk barndomkänsla i vissa av sina dikter från debuten Någonting faller ur hennes mun i min mun. Jag har tyvärr inte med mig hans diktbok just nu, annars hade jag citerat en dikt därifrån. Barndomen är tyst och lågmäld, tycks vissa av hans dikter säga. Eller: barndomen är en fantasi. Diktjaget liksom jagar barndomen, vill förstå och minnas, leva om på något plan.

Och det är just som förlorat tillstånd som barndomen blir mytisk.

Andra bloggar om: , , , ,


About this entry