Käre Harry Martinson,

jag skriver till Dig med anledning av Din diktsamling Aniara. Det finns en slank möjlighet att mitt brev kommer att förvåna Dig, men jag försäkrar Dig i all välvillighet om att mina avsikter är de bästa. Aniara har blivit för mig någonting av en milstolpe. Diktsamlingen förmedlar en syn på dikten som rubbare av universum, som skapare av nya vägar i alltet. Aniara är Ditt älskade Karelen med träd och troll och Aino, den är en titan, den är Atlas som håller upp jordklotet med fötterna fast rotade i tomrum och intensivt mörker.

Harry Martinson, du själv skriver:

om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat

och säg mig nu, tänkte Du på oss när Du skrev dessa versrader? Vi faller tillsammans när vi möts i Aniara, vi faller i det tomrum som är själen, den bottenlösa möjligheternas ocean som bor i var och en som ser på dikten som en paroxysm av liv.

Ditt universum är stort, Harry Martinson. Ditt universum gör det möjligt för mig att betrakta hela mänskligheten som genom ett framtidsprisma.

Vad är tid? finner jag mig stilla undra medan jag läser. Vad är rymd, död, oförgänglighet? Mänsklighet? Igen lutar jag mig tillbaka på Dina egna ord, Du minns dem säkert:

Aniara kan sägas vara en fantasiprodukt som är skriven av tiden. Därigeom är den i viss mening en anonym skapelse. Den handlar om allas vår gemensamma egendom av världsförhoppning, sorg och besvikelse, men också om våra försök att skapa frister eller att med fantasins hjälp fördröja eller uppskjuta obönhörliga förlopp.

Fantasin som avspeglas i Aniara begränsar mig i lika grad som den befriar mig. Dikterna och sångerna är så expansiva och så myllrande av insikt om vad det är att skapa, och om vad det är att låta sin fantasi bygga slott icke av luft utan av det kreativa sinnets fasta materia. Fantasin begränsar mig därför att den inte tillåter mig tillföra Dina ord ens en stavelse.

Bäste Harry Martinson, det är synd att Du är död sedan många år. Det bringar mig sorg att betänka att Du i din ensamhet och desperation tog Ditt liv med en sax. Min förhoppning är att dessa ord på något vis ändå ska nå Dig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser

About this entry