2 x Fransk idéroman. Or something.

Michel Houellebecq, den kokkogöken. Läste nyss hans romaner Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2001) och är dels förtjust, dels fundersam.

För det första: det var skönt att läsa de här böckerna i den bemärkelsen att de så drastiskt skiljer sig från den vardagsskildrande trend som förekommer i nordisk prosa just nu. (Finns ju undantag, men. Inte många.) Houellebecqs romaner är ett enda myller av idéer och stora svepande tankar. Han anknyter så att säga mycket medvetet till den franska romantraditionen, det är stiliserat, det är intellektuellt, och det är mycket intellektuellt. Känslan faller på sätt och vis bort här. Helt och hållet. Vilket för mig under största delen av tiden enbart var skönt: det är lite befriande att kunna läsa en bok, eller två böcker, utan att känna sig manad att engagera sig så sjuttons.

För det andra: för oss sedesamma och modesta skandinaver som lever under den lutherska sfärens ständiga moralpåverkan är det chockerande att läsa något så här grafiskt sexuellt. Houellebecq är (föreställer vi oss, fulla av fördomar) arkefransk på det här området. Han skalar bort emotion och sentimentalt tjafs, och så berättar han om människor som har sett allt, gjort allt, och som har frigjort sig från så många illusioner att de till sist enbart har kroppen, det fysiska, hedonistiska, kvar att utforska. Men i Houellebecqs romaner är det sexuella minst av allt fysiskt. Det är istället ett mentalt tillstånd: i samlaget, och framför allt i orgasmen, når man den kontakt som man har sökt efter hela sitt liv. Men sedan, fyra sekunder senare, tappar man den igen. Och känner sig lika vilsen och tom som någonsin.

Ibland känns det som om Houellebecq tappar sina poänger. Vad är det han vill säga, eller rättare sagt: vad är det som han vill berätta för oss om?

På ett vis flyter Elemantarpartiklarna och Plattform in i varann, trots att det är helt separata romaner. Stilen är likadan i båda romanerna, huvudpersonerna är lika förvirrade och lika hopplöst medelklass och medelålder. Plattform är stilistiskt sett mera fulländad och därför kanske en större njutning att läsa, medan Elementarpartiklarna myllrar av vildare idéer och tankar.

Det lär dröja innan jag läser något annat av Houellebecq. Det beror inte på att de här romanerna var dåliga, inte alls. Det beror snarast på att det är utmattande att läsa hans böcker.

Nån som läst Houellebecq?

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

About this entry