Atlas litterära tillägg och skrivandets hantverk

När BLM, Bonniers Litterära Magasin, lades ner, apparently för att tidskriften inte var tillräckligt vinstinbringande, tappade jag nästan hoppet på texter om litteratur. Det låter lite melodramatiskt, men vet ni vad, det är det också. När en så stor och sprängfylld tidskrift (med en så bra redaktion, Berg, Leandoer, Hedengren) går i graven, och motivationen låter så krass, eller verkar så krass, gör det lite ont någonstans.

Post-BLM nöjer jag mig med Horisont, Ord & Bild och 00TAL, som alla är dugliga tidskrifter, och bra till och med. Men nu, i år, kommer ALT, Atlas Litterära Tillägg. Bara namnet känns som en eloge till BLM. Men det kanske är jag som läser in det. Så här låter det i redaktionens ord till läsaren i första numret av ALT:

Atlas Litterära Tillägg föddes ur en önskan att på ett mer ingående sätt diskutera litterära texter och hur de tillkommer. Ambitionen är att långa tankar ska få tänkas och att de ska få tänkas till punkt. Det blir inga notiser. Inga nyheter. Inga recensioner. Bara mångsidiga och läsvärda texter om litteratur. Samtal och essäer, om skrivande och om läsande.

ALT #1 - Atlas litterära tillägg

ALT #1 - Atlas litterära tillägg

Och jag tänker: YES!

Texterna är riktigt, riktigt bra. Raymond Carvers novellistik, och speciellt redaktören Gordon Lishs inflytande på Carvers stil och estetik, är ett minitema i de första texterna av ALT. Många frågor som har med redaktionella aspekter av författande att göra uppstår: i vilken mån är den färdiga texten färgad av redaktören? ska redaktörer ha samma erkännande som t.ex. översättare?

Den text som inspirerar mig allra mest i ALT #1 är en diskussion mellan Anne Swärd och Peter Kihlgård på temat skrivande. Här får långa tankar verkligen det fulla utrymme de kräver. Diskussionen tillåts få luft under vingarna, och Peter Fröberg Idling, som håller i bandspelaren, ska ha en eloge för den kreativa friheten. Jag känner ett riktigt ordentligt sug efter att själv skriva mer och bättre när jag läser Swärds och Kihlgårds intensiva dialog. Jag får en känsla av att författande, skrivande, är ett riktigt hantverk, något handgripligt och rent av praktiskt. Även om mycket av arbetet med att skriva en bok sker i tankarna, är det inte bara intellektuellt, utan tvärtom, skrivande är så mycket mer än det. Man ska peta i sin text, flytta om, arbeta med formen, textens visuella dimension, skära i meningar och satser, lyfta fram en sak, tona ner en annan. Skrivande och litteratur har alltid varit något handgripligt, men man glömmer lätt bort det efter datorns inmarsch.

Conny Lindströms grafiska form är pricken på i, man får själva sprätta upp bladen på ALT, old school style, och det gör ju bara känslan av hantverk än större. Texterna är luftigt satta, det finns gott om utrymme för egna anteckningar, för att fortsätta diskussionen, om man så vill.

Andra bloggar om: , , ,


About this entry