Tråkig historisk fiktion

Jag tycker att det är tråkigt med historiska romaner. Det känns torrt att tänka sig att författare studerar historiska pyttedetaljer för att kunna skriva så troget som möjligt om verkligheten. Äääh. Vadå troget? Fiktion behöver väl inte vara trogen verkligheten, heller! Den kan ju vara det förstås, men why bother med en massa möda för att försöka återskapa en omgivning som en gång har funnits? Varför inte i stället bemöda sig om att skapa något som aldrig tidigare har existerat? Det lockar i alla fall mig mycket mera.

Jag kan inte komma ihåg en enda historisk roman som skulle ha fastnat i mitt minne på ett speciellt sätt. Faktiskt är det ganska ironiskt att Tolkiens Silmarillion är det närmaste jag kommer att fascineras över historisk fiktion, om jag nu får begagna ett sådant begrepp. Jan Guillou, Kjell Westö (?), Sarah Walters, och andra; nej tack. Trots det här så är jag faktiskt lite intresserad av Malte Perssons Edelcrantz förbindelser.

Vad tycker ni om historiska romaner?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


About this entry