Den manlige Hemingway

För en tid sedan hade jag en sömndrucken konversation med två mkt. trevliga människor om manlighet, vi diskuerade bl.a. om manlig poesi (I know… ursäkta uttrycket) och till sist drog jag fram mitt trumfkort: Hemingway.

Ni vet. Jägaren. Han som drog upp svärdfiskar med bara nävarna. Som hade kål på tjurarna bara genom att andas sin whiskey-infekterade andedräkt på dem. Jag har nyligen läst hans novellsamling Men without women, en fin liten Penguin-orange sak som jag köpte på antikvariat.

Ernest Hemingway - Men without women

Den första novellen i samlingen var The Undefeated, en grym berättelse om en körd matador, Manuel Garcia, som bara måste få komma in på tjurfäktningsarenan igen trots att alla vet att han knappast har det i sig längre. Han har varit en mästare, folk som är bossar i branschen vet vem han är, de har trots allt lite respekt. Manuel Garcia beger sig ut på arenan och börjar sin långa kamp mot tjuren. Och jag måste säga att det är första gången som jag för ens en liten stund kunde förstå hela den där tjurfäktningsgrejen. Hemingways novell är så tät, och så välskriven. Han fångar precis det som han vill beskriva.

Det var en bra läsupplevelse. Jag tycker att (ikonen, inte personen) Hemingway är manlig på ett bra sätt. Inte butch eller macho in absurdum, utan så där lämpligt hård och övertygande. Jag vet dock inte om jag lyckades övertyga mina vänner om den förträfflige Hemingways manlighet. Kanske jag bara ska be dem läsa The Undefeated och så kan vi diskutera vidare efter det. För Hemingways värld är manlig. Grymt manlig. Jag menar… Men without women…?

Läs även andra bloggar om , , , ,


About this entry