Hemingway ur ett nytt perspektiv?

Jag fortsätter på temat Hemingway. Har under senaste tid läst A Farewell to Arms, novellsamlingen Men without women, och igår skaffade jag A Moveable Feast och Across the River and Into the Trees. Hemingway är ju söndermald. Man har sagt så gott som allt man kan säga om honom. Jag har dock inte bekantat mig med Hemingway-forskning i någon större grad, men gubben är en ikon.

Nu har jag dock ett perspektiv som jag tror att är ganska nytt vad gäller hemingwayianism. Jag har börjat läsa Njals saga igen, och här finns något av det som har fascinerat mig med Hemingway. Språket är lika mustigt, lika drivet av ett oantastligt klart och starkt berättande. De stora hjältarna i sagan, Njal och Gunnar, är stora starka män som jagar och slåss, och som i sitt envisa försvar av ära och stolthet nog förstår att döden förr eller senare kommer att besegra dem. Men de bryr sig bara inte. Hemingways gestalter är inte direkt hjältar i samma betydelse som sagans hjältar, långt ifrån det, men de besitter samma slags jävlar anamma.

Njals saga & A Farewell to Arms

Det som driver Njal och Gunnar är ofta ödet. Den blinda, oresonliga och ständigt närvarande kraften. Dussintals gånger uttalar karaktärerna någon variation av orden ”det som ska komma kan man inte hindra”. Huvudkaraktären i A Farewell to Arms drivs inte av ödet. Men i all den likgiltighet som han stundvis verkar drypa av finns en märklig känsla av att det inte kunde ha gått annorlunda med honom, att någon annan utväg var omöjlig. I den kraftiga slutscenen, där huvudpersonen förlorar sin kvinna, får man en känsla av att hela romanen har konstruerats med den här tragedin i åtanke. Deras förhållande var helt enkelt för bra – huvudpersonen är för lycklig när han är med henne, hon är honom för tillgiven.

Precis som man i Njals saga bara vet att Gunnar kommer att råka illa ut, att han kommer att bli övermannad och mördad. Det finns liksom i texten. Hemingways öde är mer av ett inbäddat, litterärt öde, och kanske det bara är så enkelt som att kalla det för berättarteknik. I Njals saga är berättartekniken inte lika intrikat. De medeltida författarna kände kanske inte till andra grepp än rakt på sak-stuk: ”säg att det är ödet, så kommer vi alla fall vidare med storyn”. Det här är givetvis en grov förenkling, och speglar inte min egentliga åsikt utan bara en karikerad udd av den, men på samma sätt som det i Proust blir suspekt att alla går omkring och smygkikar på varandra hela tiden (Kristoffer Leandoer säger det rakt ut: rent berättartekniskt var Proust långt ifrån ett geni), är det lite suspekt med detta öde som kryper omkring på Island och slår ner på alla goda kvinnor och män.

Anyway, Hemingway har lyckats göra konst av den här latenta ödeskänslan, och jag hävdar inte något nu, men kanske man som tankeexperiment kan tillåta sig att undra i vilken utsträckning den isländska sagans stil och prosa har funnit genklang hos Hemingway?

Läs även andra bloggare om , , ,

Annonser

About this entry