Gombrowicz

En av tusen tankar som jag plockar med mig ur Witold Gombrowiczs Dagbok: att samhällsskildringar kan se så olika ut, ha så många former, de kan vara fiktiva, de kan vara sakprosa, de kan vara poetiska. Och Gombrowicz skildrade samhället i sin dagbok. Rättare sagt kan hans dagbok kallas för en slags semiprivat essäsamling eller debattbok eftersom han medvetet riktar sig till en publik, och eftersom hans dagbok är mycket polemisk. Ofta uppehåller han sig vid kommunismen, och hur inkonsekvent eller smalt som kommunismen praktiseras. Kolleger och motståndare tillika får sig runt öronen då de naivt tror att kommunismen kan bota världen.

Och som skrivande exilpolack under 1950- och 1960-talen är Gombrowicz i sin fulla rätt att skriva om samhället ur en kommunism-kritisk synvinkel. Jag har för mig att Witold Gombrowicz har kallats för ”den första postkolonialisten”, och visst finns det sådana vibbar i Dagbok I-III. Polen har väl under långa tider kunnat betraktas som en rysk koloni, och den polska självbilden är i högsta grad aktuell för Gombrowicz. Inte bara kritiseras de redan döda polacker som levat under den barska ryska överhögheten, men lika mycket, och kanske ännu mera, är det de samtida polska nationalisterna som får nöja sig med att befinna sig under Gombrowicz förstoringsglas. Efter uppväxten i Polen under 1910- och 1920-talen, och efter att ha iakttagit det sena 1930-talets och 1940-talets Polen ur en exilposition i Argentina, har Gombrowicz lärt sig att en nation (eller ett folk) inte är att betraktas som något enhetligt, förklarligt eller ens förståeligt.

Gombrowicz skrev själv romaner. I Ferdydurke närmar han sig Kafkas obarmhärtiga fiktion; hans skolpojke till huvudperson, som ertappas som obildad och tölpaktig av sin gamla magister, och som gång på gång förnedras, är en slags absurdismens Josef K. Skolpojken lider och plågas men drivs till en märklig form av masochism där han finner sig oförmögen att påverka skeendets gång.

Överlag attackerar Gombrowicz den konstnärliga formen i sina dagböcker. Fokus på form verkar klä av konstnären en stor bit av själva det konstnärliga, tycks han säga, vilket ju kan tyckas vara lite märkligt. Hur ska man ge konstnärligt uttryck utan form? Men å andra sidan: konsten föds väl inte i formen, eller i en stävan efter formen? Det är formen som är konstens möjlighet, man ska ju skapa för tusan! säger Gombrowicz, men samtidigt pekar han tydligt på hur formen också hela tiden innebär en brutal begränsning för konstnären.

Men formen, ja. Den form som Gombrowicz har valt för sina dagböcker är otroligt fascinerande. Vilken egocentriker han är! Hans dagböcker är en härlig härva med självmotsägelser, egocentrism, upptagenhet med det egna intellektet, det egna skrivandet, den egna kritiken. Det finns en ovanligt stor spännvid i Gombrowicz tankevärld. Han är förmögen att fördjupa sig i så många små detaljer, och i så stora idéhistoriska entiteter att man måste bli förtjust i honom, hur självupptagen han än är.


About this entry