Det bästa av det amerikanska, enligt Oates

Jag läser en inspirerande novellantologi för tillfället, en 750+ sidors bjässe med Joyce Carol Oates som redaktör. Contemporary American Short Fiction heter boken och den är ju ganska vördnadsbjudande, speciellt som den skyltar med namn som John Updike, Edwidge Danticat, David Foster Wallace, Junot Diáz, Mary Gaitskill, och inte skulle en dylik antologi göra skäl för sitt namn utan en novell av Oates själv. Hon bidrar med 22-sidiga novellen ”Landfill”.

Det är mycket bra noveller i den här samlingen. Sammantaget speglar de ett brett tematiskt fält inom den samtida kortprosan. Mest fascinerande hittills är inledande ”The Toughest Indian in the World” av Spokane-indianen Sherman Alexie. Det är en skön roadtrip med en man som bara plockar upp hitch-hikers om de är indianer. Är det vita, svarta, gula, då kör han kallt vidare. En dag plockar han upp en bare-knuckle-fighter som faktiskt verkar vara världens tuffaste indian. Novellen är en intressant glimt av den litteratur som produceras av den mest stigmatiserade minoritetsgruppen i Nordamerika. Joyce Carol Oates tangerar i sitt förord minoritetsperspektiv i den amerikanska litteraturen:

Through most of the twentieth century, the sexual frankness of the stories […] would have distracted the readers from the serious ethical questions the stories raise, as the ethnicity of Sherman Alexie’s ”The Toughest Indian in the World,” Jhumpa Lahiri’s ”Once in a Lifetime,” John Edgar Wideman’s ”Who Invented the Jumpshot,” and Edward P. Jones’s ”Old Boys, Old Girls” would have marginalized these stories among many ”mainstream” Caucasian-American readers. Now it might be argued that it is the socially ”marginalized” – our evermore literate and self-expressive ethnic minorities – that can lay claim to seeing contemporary American society most vividly.

Det är en skarp insikt, tycker jag. Minoritetsperspektiv ses allt oftare i litteraturen. I Finland har vi Luba Kimberg som skriver fiktiva böcker (baserade på egna erfarenheter) om unga flickor som valt att lämna romernas community och i förlängningen ofta blir förnekade full gemenskap både i romernas umgänge och i samhället i stort. Sedan finns en författare som heter Sabira Ståhlberg som för några år sedan publicerade romanen Molnvandraren, som handlar om en flicka som lever och vandrar som en modern nomad. Och så betraktas väl hela den finlandssvenska litteraturen som en minoritetslitteratur. (Jag har för övrigt fått 00TAL:s temanummer om fi-sv-litteratur nu, och bloggar kanske om det senare.)

En sak som dock alltid känns problematisk med sådana här antologier är det där manhaftiga This is the absolutely best of-tjafset. Naaw, I don’t buy it. Urval är och ska väl också få vara subjektivt?


About this entry