The Road

Skönheten i Cormac McCarthys avskalade och suggestiva roman The Road är av ett brutalt slag. Vi rör oss i en efter-värld, någonting fruktansvärt har hänt, apokalypsen, McCarthy skriver fram ett djuriskt post-armageddon barbeque där alla anfaller varandra utan urskiljning. Huvudpersonerna i berättelsen är en namnlös man och dennes namnlöse son. De försöker ta sig till kusten, varför får vi inte veta. De bara tar sig fram. När de kommit till kusten vänder de om och vandrar vidare, alltid vidare.

Egentligen är mitt ordval här ovan felaktigt. Jag vet inte om ordet djuriskt är lämpligt när det gäller ett scenario som McCarthys. Det handlar snarare om mänsklighet, och förlusten av mänsklighet. Huvudpersonen, mannen, är en ensam hjälte i en värld som övergivit allting som har varit karaktäristiskt för den moderna människan, och kanske är boken en slags kritik mot den moderna människan i förlängning, och det samhälle som den moderna människan i förlängningen kommer att skapa. Mannen lovar sin son att aldrig bli en bad guy:

We’re the good guys.
Yes.
Because we carry the fire.
Yes. Because we carry the fire.

Elden? Ja, kanske det är hoppet de bär på, resterna av en mänsklighet med alla dess attribut, moral, empati, till och med kärlek. McCarthys bad guys är även de människor, han beskriver dem inte som djur; de har skarpsinne nog att skugga och förfölja sina offer, de har förmåga att samordna sina attacker, och vissa scener i romanen påminner påfallande mycket om det amerikanska inbördeskrigets fältstrider. Det kan sägas att The Road är en fiktiv fortsättning av det amerikanska krigsvåldet, där all brutalitet och allt naket våld har fått sin fullbordan.

Stundvis kan jag inte hålla mig från att tänka att det här är den värld där Margaret Atwoods Snowman lever, i romanen Oryx & Crake. En kall värld som berövats all sin potential.

Men var ligger då skönheten i denna karga värld? Det ligger givetvis i språket. McCarthys prosa är fenomenal. Den är skenbart enkel, replikerna löper hand i hand med berättande segment, det finns inga tankestreck, inga dialogmarkörer, bara ett direkt berättande. Men om man observerar den iskalla konsekvens med vilken McCarthy skalar av känsloyttringar, sentimentala uttryck och onödiga ornament, framstår stilen som resultatet av en medveten och mycket litterär kraftansträngning. Det är som att läsa en episk dikt; texten är indelad i korta stycken som påminner om strofer.

Samtidigt som det avstånd som språket bygger upp mellan världen och huvudpersonerna växer, får läsaren en allt starkare känsla av att det egentligen inte finns någon garanti för det hopp som man känner i berättelsen, och som man vill känna i berättelsen. Faderns och sonens gemensamma kamp mot omvärlden är simultan med faderns kamp mot sig själv och sin trytande förmåga att fortfarande vilja leva. Det är för sonens skull, är hans mantra. Det finns trots allt empati kvar i världen, inser man när fadern blir svagare och sjukare men trots allt inte ger upp, eftersom det vore själviskt. Ett bevis mot McCarthys misantropi är den stamina som mannen manar fram i sig själv, allt för att trygga även nästa dag för sin son.

, , , , , ,


About this entry