Twanker, twidiot!

Jag har skrivit om det här på min förra blogg (som inte längre finns, jag kan alltså inte länka): det finns ingen egentlig motsvarighet i det svenska språket till engelskans ord community. Det är ett ord som är väldigt mångtydigt, men som ändå har en klar betydelse. Vilket ord skulle ni använda på svenska? Gemenskap? Samhälle? Grupp? Folksamling? Samfund? Nej, inget av dessa duger. Kanske jag bara inte hittar rätt ord.

Men alltså, till själva saken: jag tycker att det är fascinerande hur nätkulturen utvecklas och förändrar människors sätt att se på sig själva, och på betydelsen av orden socialt umgänge.

Igår såg jag en dokumentär om folk som blivit beroende av SecondLife, ett fenomen som i mitt tycke nästan slutgiltigt tillhandahåller en praktisk definition av begreppet eskapism. Människorna i dokumentären berättade om hur fascinerade de var av sin avatar, och hur de steg för steg byggde upp, designade och födde fram en användarfigur som skulle spegla det som de själva egentligen borde vara. Avatarerna skulle se ut som de själva borde se ut, klä sig som de själva borde klä sig, bete sig som de själva borde bete sig. De träffade människor som de egentligen var intresserade av. Det spelade inte så stor roll att man hade varit gift 24 år, eller om man hade ett eller flera barn. No problem. ”I’m sure the kids’ll understand” sa en amerikansk fyrabarnsmamma när hon skulle dra iväg till England för att träffa sin virtuelle älskare. Det var helt ofattbart. Jag kan inte förstå vad som får människor att konstruera pesudo-liv vid sidan om sina egentliga liv. Och att de sedan tillbringar så mycket tid i den världen att de tycker att deras verkliga liv, i sin familj, bland sina vänner, blir något som bara distraherar dem från att tillbringa mera tid i sin fantasi-värld. Det var vuxna människor som spelade SecondLife i dkoumentären, 40-50-åringar. Nåja. Det här med SecondLife var egentligen inte vad inlägget skulle handla om.

Det skulle handla om Twitter, en mycket intressant sajt (Duh!). Det är kul att se vad människor twittrar om, när de gör det, och varför. Det är klart att det finns oräkneliga mängder av twankers och twidiots som skriver om precis alla små detaljer i deras liv. Men mitt bland all onödig vardagstrivia i form av tusentals I just had mac&cheese 4 lunch, Goodnite tweeters! och Feeling a little low 2day finns det guldkorn. Genom Twitter får jag snabbt och enkelt tillgång till artiklar, nyheter, recensioner, osv. Dessutom finns det poeter som twittrar sin poesi i samma takt som den föds och tar form, det finns lingvister som twittrar sina försök att bända språket i nya former, det finns kanadensiske Christian Bök som håller koll på vetenskapens utveckling och på hur vetenskap och språk, främst då poesi, kan användas för gemensamma syften. Läs bara Eiríkur Örn Norðdahls artikel om Böks ”genetically engineered poem”. Jag skulle inte ha hittat allt det här utan Twitter. Kanske skulle jag ha hört om det någonstans, eller snubblat över en random artikel någon gång. Men jag skulle inte ha haft möjlighet att genom korta och precisa meddelanden hitta sådant som intresserar mig.

Twitter är för mig först och främst en plattform som tillåter att användarna snabbt, mycket snabbare än t.ex. Facebook, levererar korta och komprimerade meddelanden till sitt nätverk. Ok, visst, men vad är nytt med det? Det var redan vad man med hjälp av Facebook sades kunna göra. Men Facebook har blivit något annat. Facebook har inte längre snabb kommunikation i fokus. Och kanske de aldrig har haft det, kanske det har varit ett missförstånd från min sida. Kanske Facebooks grej mera var att skapa ett nätverk av sinsemellan redan bekanta människor.

Det finns dock en glipa någonstans mellan de människor som jag redan känner och obekanta människor som gör eller skriver saker som intresserar mig. Saker som jag vill eller behöver få tillgång till. Det är precis där som Twitter stiger in. Twitter kräver ingen real-life-kontakt, något som man kan tycka att är lika negativt som det är positivt, givetvis, men hur man än förhåller sig till just den saken, så underlättar det informationsflödet. Vilket ju egentligen är det som alla sociala nätverk i grund och botten går ut på, i olika former och med olika syften. Ända från Skunk och Lunarstorm genom Helgon genom MySpace genom personliga bloggar genom Facebook till Twitter. Och på Twitter uppstår det precis samma community-känsla som på alla andra ställen där människor samlas. Det finns vissa beteendemönster och koder som genererar vissa svar och reaktioner. Det finns no-no’s och det finns sure why not’s. Jag tycker bara att det ska bli kul att se vad som blir nästa Twitter, och i vilken utsträckning folk kommer att använda sig av Twitter om två eller tre år.

Andra bloggare om , , ,


About this entry