31 författare skriver motmanifest

Härligt! Nu kommer ett Manifest för en olovlig litteratur som svar till det Manifest för ett nytt litterärt decennium (förresten en extremt irriterande rubrik: som om litteraturen stelt och blint skulle vara bunden till årsskiften eller datum) som publicerades i DN:s Boklördag förra veckan.

Här är några utdrag ur manifestet, som signerats av 31 författare som skriver på svenska:

Den svenska romanen har bruna ögon och svart hår, den är flintis, grönögd, blind och kroknäst. Den bär en diktsamling i bröstfickan, ett pass i bakfickan och går i höga klackar. Den kan förväxlas med predikningar, ståuppkomik, telefonkataloger, programblad, manualer eller mjukvara. Den älskar svårigheten som bryter upp dörrar, hittar genvägar och använder fusklapp på förhöret, och om det är nödvändigt vänstrar den med journalistiken, som den gjort sedan Almqvists dagar.

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en konstform som alla andra, och den mår bäst av växelbruk, öppenhet, konflikter, möten och världsomsegling under havet för att fylla sin potential som den absolut viktigaste referenspunkten för alla samtal över huvud taget.

Vi vill skriva böcker som blir lästa, tummade, slitna ur händerna av arga skattebetalare, lånade och spridda till max, därtill citerade, imiterade och översatta. Vi vill göra hela 2000-talet till den gränslöst expansiva skönlitteraturens millennium.

Det här manifestet förespråkar öppenhet för form, innehåll, uttryckssätt, prosaförnyelse medan Manifestet för ett nytt litterärt decennium (vilket uttryck, du milde) är snävt, inskränkt. Det vill tvinga in litteraturen i önskade fåror, inte låta den utvecklas och spreta, och trots de goda intentionerna (I’m sure), förespråkar det en syn på litteraturen som foglig och regressiv i stället för bångstyrig och livskraftig.

Men vad är det egentligen som förespråkarna för det nya litterära decenniet vill säga? Ok, de vill återuppliva ett episkt berättande (och av någon orsak anser de tydligen att det är viktigt att påpeka att det uttryckligen är en svensk tradition man vill hålla vid liv). Det är ju Fint. De vill ytterligare låta stilen och formen underordna sig berättandet, karaktärsgestaltningarna och miljöskildringarna. Låter också fint. Men får man inte öva sig i att låta stil och form utvecklas medan man försöker hitta nya sätt att berätta episkt? De som signerat manifestet för ett nytt litterärt decennium ondgör sig över att det inte finns något kritiskt öga på de nya texterna. Vad menar de med det? Att redaktörerna gör ett dåligt jobb? Att man ger ut böcker bara för att det råkar finnas färdiga manus inom räckhåll? Tänk om.

Innehållet i Punkt 10 i manifestet för 2010-talet låter fantastiskt:

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.

Men lyckas man med det genom att försöka få författare och förlag (och uppenbarligen hela det läsande svenska folket, DN:s Boklördag är ett synligt forum för en dylik text) att blicka bakåt? Genom att säga Det här har vi gjort tidigare, och det här ska vi även i fortsättningen hålla på med?

Hela Manifest för ett nytt litterärt decennium andas en önskan att stiga några steg bakåt. Och de elakaste tungorna skulle kanske döpa om manifestet till Manifest för en olivlig litteratur?


About this entry