Det splittrade alfabetet

I morse fyndade jag en bok som heter Det splittrade alfabetet. Tankar om tecken och tystnad mellan naturvetenskap, teknik och poesi (1998). Den är skriven av Nina Burton, som gjort sig känd som poet, forskare och essäist. Hon var gästpoet på Kungliga Tekniska Högskolan under året 1996-1997 och den här boken föddes under den tiden. Jag har bara hunnit läsa en liten del av boken men vill trots det blogga lite grann om de tankar som föds.

Det är fråga om en bok som till formatet är liten (totalt enbart 120 små sidor), men som till sitt tematiska innehåll möjliggör en enorm bredd. För vad finns det inte att säga om vetenskapens, teknikens och mekanikens förhållande till alfabetet och språket genom tiderna? I inledningskapitlet diskuteras bl.a. Pythagoras, Arkimedes, Platon och senare (natur)filosofer som Galileo och Déscartes.

Burton beskriver kort men skickligt hur alfabetet redan i teckenkonstens begynnelse spjälktes upp i två skilda riktningar, där den ena ”karavanen” gick logikens och naturvetenskapens ärenden, och där den andra representerade poesin och det episka, skönlitterära berättandet. Anknytningen till samtiden finns hela tiden med i alla Burtons resonemang. Hon jämför dagens språkförbistring mellan två språkkulturer (humanism & naturvetenskap) med 1600-talets benägenhet att skilja ande från materia. Burton menar att det ena inte utesluter det andra. Hon skriver: ”Också mellan poesi och vetenskap finns likheter. Båda söker något väsentligt i vår flimrande tid: en mening eller ett mönster som tecknen kan tydliggöra”. Burton efterlyser en förening av de bägge fälten, och hoppas på ömsesidig förståelse och utbyte.. Naturvetare kan lära sig något av poesins inneboende förundran – där poesin förundras och låter sig överrumplas står naturvetenskapen enbart och betraktar och mäter (och underförstått – tar för givet). Poesin i sin tur kan lära sig mycket av naturvetenskapen och tekniken, inte minst därför att alla de mätbara fakta som utgör vår kunskap om världen och universum enligt Burton är mycket poetiska:

Teleskopen låter oss komma nära månens berg, och mikroskopet visar att sockerbitens egna bitar liknar papegojfjädrar. En av världens största maskiner, den milslånga partikelacceleratorn, låter världens minsta beståndsdelar skymta. Röntgenstrålar avslöjar världen innanför hud och murar, och tekniska mätinstrument gör ljud, lukt och känsel synliga som mönster: flöjtens ton tecknar istappar, och svampens doft ritar en mossa. I hydrometern blir luftens fuktighet läsbar med hjälp av ett rött hårstrå. (s. 17)

En poet som intresserar sig för fysik och för den vetenskapliga utvecklingen är kanadensaren Christian Bök. Han är författare till bl.a. boken Crystallography, vars grundidé är att språket utvecklas genom en kristalliseringsprocess.

Jag citerar ytterligare ett stycken ur Burton:

[…] att idéer fått högre status än det praktiska intellektets skicklighet ser man på många områden. Konstruktion och syntes betraktas lätt som en sorts hantverk jämfört med analys. Troligen hör det ihop med synen på sanningen, som nu förmodas komma ur kritiskt, inte konstruktivt tänkande. I kulturen är dagens installationskonst, dekonstruktivism och låga värdering av hantverket ett exempel. (s. 17)

Inte minst universitetscentreringen i dagens samhälle speglar det kritiska tänkandets glorifiering. Nu går det dock att urskilda en progressiv förändring. I Finland (och antagligen i många andra länder) kommer universiteten numera att söka privat finansiering för sin verksamhet. Företag och privatpersoner kommer att kunna donera pengar för forskning, och även om universitetslagen inte tillåter någon öronmärkning av pengarna finns det en möjlighet, eller snarare en risk för att donatorerna kommer att kunna styra in universitetsforskningen i önskad riktning. Och eftersom de riktigt lönsamma branscherna i dagens samhälle är de som kombinerar teori med praktik (teknik och kommunikation) kan man anta att det är därifrån de största bidragen kommer att komma. Då kan man också anta att forskning som springer ur ”det praktiska intellektet”, som Burton kallar det, kommer att öka. Vilket kommer att innebära att det kritiska tänkandet blir sekundärt i förhållande till det konstruktiva och praktiska. (Det här var en snabb slutledning som antagligen går att nyansera och diskutera.)

Kommer förmodligen att blogga mer om Det splittrade alfabetet. (Som ni märker av det här inläggets splittring och brist på sammanhållning har vi att göra med en bok som till sitt stoff är mycket spretig och tankeväckande.)

Andra bloggare om , , ,


About this entry