Life-support

Jag tänker ofta på Margaret Atwoods bok om skrivande, Negotiating with the Dead, där hon talar om författaren och poeten som profet eller siare. Som om författare kan förutse och skriva det kommande och genom sina ord tillintetgöra skillnaden mellan skrivet och verkligt. Till en början tyckte jag att det var en intressant syn på skrivande, men nu vet jag inte om jag håller med. Författaren observerar och analyserar antagligen ganska mycket under hela den process som leder till skriven text, och kanske kan man tala om framsynta författare, men profeter… nja. Kanske inte. I stället känns det ibland som om skrivandet innebär ett lappande av de delar av en själv som behöver life-support. Som om skrivandet är ett sätt att upprätthålla liv i ens egen varelse, ett sätt att gå runt de klyftor som finns i en själv och som behöver utforskas. Och ibland känns det som om den död som skrivandet förhandlar med är den som finns i mig själv.

Annonser

About this entry