Narrative history

Nu har jag äntligen börjat mina grundstudier i allmän historia. Under många år har jag tänkt på det men inte sett hur det passat in i mitt studieprogram (ehm, program låter för systematiskt för min långsamma studietakt, men oh well). Nu bytte jag biämne från nordiska språk till allmän historia och är glad över det. Äntligen kan jag med gott samvete ägna studietimmar åt böcker om Rom, Aten, Josefus berättelser om de judiska krigen, Herodotos historier och annat hyperintressant. Har inte varit så här pepp med mina studier på många år.

En term som jag är nyfiken på är narrative history. Min uppfattning är att det är en relativt ny genre i historieforskningen som strävar till en betoning på berättandet av historien i stället för detaljer (som ju är nog så viktiga, men som knappast öppnar fältet för ett större intresse). Den här narrativa sidan av historien blir tydlig i bl.a. boken Ancient Rome. The Rise and Fall of an Empire av Simon Baker. Det är en bok som i allt verkar vara väl researchad och författaren verkar ha belägg (har inte läst klart än) för det han skriver. Men i texten förekommer ibland en viss grad av fiktionalisering av det historiska stoffet. Det som hittills slår mig som det mest framträdande narrativa inslaget i boken är när författaren redogör för de romerska bonde-soldaternas (en kombo som var vanlig under Romarrikets första decennier) häftiga kamp för att grunda och befästa staden. Simon Baker lutar sig mot Virgilius som beskriver soldaterna som bin som inte arbetar som individer utan att en sammansatt grupp. Det är en bild som på ett kort och lättförståeligt sätt illustrerar en poäng, och bra så. Men Baker övertar Virgilius bild, och i några paragrafer bär han med sig bilden av bin som arbetar och anfaller i flock. Och det blir faktiskt ett problem. Rader som

With their wings flashing, their stings whetted and their arms ready for battle

är för magstarka i en bok som presenterar historiskt stoff. Tack och lov skriver Baker i övrigt så bra att jag vill läsa vidare, men om det även i fortsättningen dyker upp dylika idiotiska metoforer, ja då vet jag inte. Jag tror att historia som disciplin kan må gott av narrativa inslag, och jag har läst några riktigt bra böcker som väl kan säga representera den riktningen inom historieforskningen, men det är väl ändå vid fullödig fiktionalisering med tillhörande metaforer och liknelser som gränsen till den historiska romanen går?

Andra bloggar om , , ,

Annonser

About this entry