Slow living — Fast communicating

Det oroas mycket över all hastighet i dagens samhälle. Slow living blir ett populärt begrepp. Men vad betyder det? Och framför allt – vad står slow living i opposition till? Är det internet? Är det gammelmedierna, tidningarna, tv? Eller är det ekonomin och konsumtionen, kapitalismen och börserna?

Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot tipsar och skriver lite grann om amerikanen John Freemans Manifesto for slow communication. Freeman menar att långsam kommunikation är att föredra, bl.a. eftersom

The boundlessness of the Internet always runs into the hard fact of our animal nature, our physical limits, the dimensions of our cognitive present, the overheated capacity of our minds.

Jag vet inte om att jag håller med om det. Dimensionerna på vårt cognitive present innebär väl inte med nödvändighet att internet övergår vårt förstånd eller vår förmåga att processa information på internet? Så länge man behåller en kapacitet att utnyttja den där on-off-knappen som (än så länge) finns i all teknik, tror jag inte att den gränslöshet som är internet blir ett problem. Snarare är det i följande paragraf som Freeman har en poäng:

In the past two decades, we have witnessed one of the greatest breakdowns of the barrier between our work and personal lives since the notion of leisure time emerged in Victorian Britain as a result of the Industrial Age. It has put us under great physical and mental strain, altering our brain chemistry and daily needs. It has isolated us from the people with whom we live, siphoning us away from real-world places where we gather. It has encouraged flotillas of unnecessary jabbering, making it difficult to tell signal from noise. It has made it more difficult to read slowly and enjoy it, hastening the already declining rates of literacy. It has made it harder to listen and mean it, to be idle and not fidget.

Emedan jag är benägen att hålla med om nästan allt av det ovanstående, tycker jag inte om formuleringar som It has isolated us… eller It has put us…, eftersom det lägger skulden på tekniken självt, på utvecklingen självt, som om utveckling är en utommänsklig kraft som vi bara förhåller oss till, inte styr själva. Men faktumet att vi själva styr utvecklingen innebär givetvis inte att all utveckling är önskvärd utveckling. Vi styr den, men ibland kan vi ha svårt att se vad den i förlängningen kommer att ha för konsekvenser. T.ex. e-posten som var ett fantastiskt och nytt verktyg för 90-talets affärsmän och -kvinnor, har idag blivit något opersonligt och betungande, och som lever ett eget liv, eller som Freeman säger:

email is good for many things; that has never been in dispute. But we need to learn to use it far more sparingly, with far less dependency, if we are to gain control of our lives.

Detsamma skulle väl Freeman kunna säga om all kommunikation, att vi måste lära oss att bli mindre beroende av olika former av kommunikation. Men varför säger han inte det? I stället insisterar han på att det är snabbheten som avgör hur vi mår.

Jag tror att det är oförmågan att dra en gräns mellan tillgänglig information och nödvändig information som är problemet. Hellre ser jag en live slowly-communicate fast-trend än en live slowly-communicate slowly-trend.

Jag ska illustrera med en berättelse om en konstnärsvän.

Jimmy är skulptör. Han uppskattar teknik, och han gör själv utöver fysisk konst även ljudkonst med hög abstraktionsnivå (åtm. i mina otränade öron). Hans konst involverar en dator lika mycket som en yxa. Han finns på Twitter, han finns på Facebook, han söker upp och länkar flitigt till intressanta sajter och artiklar. Han kommunicerar snabbt, med andra ord. Han är medveten om informationens flyktiga natur och han tar ingenting på internet för givet eller för sanning. Men trots att Jimmy är mer up-to-date med internet och dagens snabba kommunikation än många andra, lever han långsamt. Han lär sig också långsamt – med vilket jag alltså inte avser att han besitter en sinnenas tröghet, snarare tvärtom – han uppskattar att stå på avstånd och betrakta, och plocka åt sig valda delar kunskap. Och kunskap är något annat än information. Jimmy är ett bra exempel på någon som tillämpar en live slowly-communicate fast-filosofi. Om Jimmy inte skulle kommunicera snabbt, skulle vi antagligen inte veta så mycket om varandras vardagsliv. Vi bor 500 km ifrån varandra, men så gott som dagligen delar vi genom internet små bitar av vardagen med varandra.

Freeman borde kanske inte tala om slow communication, och jag förstår fortfarande inte riktigt varifrån idén kommer att man måste kommunicera långsamt. Det faktum att människor upplever informationsflöde och kommunikationssamhället betungande innebär väl inte att man måste lära sig att kommunicera långsammare, utan snarare att man har ett behov av att utveckla vanor som tillåter en långsam kunskapsinsamling och en långsam personlig livsrytm. Men kanske långsam är ett dåligt ord i det här sammanhanget. Borde man kanske hellre använda ordet återhållsamhet?

Min största behållning av Freemans text finns i den tredje och sista punkten av manifestet, Context matters. Freeman skriver bl.a. att

[… ] we need to uncouple our idea of progress from speed, separate the idea of speed from efficiency, pause and step back enough to realize that efficiency may be good for business and governments but does not always lead to mindfulness and sustainable, rewarding relationships.

Hastighet och effektivitet, ja. Jag håller med. Men sedan fortsätter Freeman med att säga att

Slow communication will preserve […] our sanity, our families, our relationships and our ability to find happiness

Jag hävdar fortfarande att vår lycka och vårt välmående i det här samhället, som inte kommer att ta steg bakåt, inte har med kommunikationens hastighet att göra, utan med vår förmåga att stänga av. Visserligen säger Freeman nästan samma sak när han sammanfattar hela sitt budskap med orden Don’t send, så den egentliga skillnaden i våra åsikter gäller kanske bara snabbheten på kommunikationen, och inte formerna för kommunikation.

Jag kan väl nog säga att jag förespråkar en sorts slow living-filosofi, men trots det står jag inte i opposition till snabba former av kommunikation, tvärtom ser jag snabb kommunikation som ett redskap för att möjliggöra mera tid för andra former av mänsklig samvaro.

Annonser

About this entry