Sherman Alexie – The Toughest Indian in the World

Amerikansk litteratur har länge fascinerat mig. Det amerikanska samhället överlag fascinerar mig väldigt mycket. Smältdegeln. Populärkulturens vagga. West Hollywood som dagens Ellis Island.

Joyce Carol Oates tyckte i inledningen till antologin Contemporary American Short Fiction (som jag bloggade om i somras) att det amerikanska samhället just nu bäst verkar beskrivas (och fiktionaliseras, mitt tillägg) av representanter för minoritetsgrupper. Indianer, sexuella minoriteter, etc. Och medan jag läser Spokane-indianen Sherman Alexies novellsamling The Toughest Indian in the World känns det som om Oates har rätt i det hon säger. Alexie skriver specifikt om indianer, men jag tycker att novellerna strålar en allmänmänsklighet som når bortom ras och hudfärg. Minoritetsperspektivet i de här novellerna breddas till att inbegripa ett komplext samhälle som det amerikanska.

The Toughest Indian in the World

Några inledande citat ur samlingen får ange tonläget:

A nervous white soldier gently placed the muzzle of his rifle against the large Indian man’s forehead. The man was suddenly quiet. Though he had never fired a gun, had never been threatened with a gun, had never had the desire to use a gun, that Indian man understood the meaning of a gun held in white hands and pointed at a brown face. Genetic memory. –Ur novellen ”The Sin Eaters”, s. 101

Low Man believed the Coeur d’Alene Reservation to be a monotonous place – a wet kind of monotony that white tourists saw as spiritual and magic. Tourists snapped off dozens of photographs and tried to capture it – the wet, spiritual monotony – before they climbed back into their rental cars and drove away to the next reservation on their itineraries. –Ur novellen ”Indian Country”, s. 122

I vissa av de här novellerna skulle man kunna peka på en viss indignation över white folks som i sina försök att visa förståelse och respekt för indianers kultur i stället reducerar den till små vackra gester och manér – men Alexie är inte bitter. Han verkar inte fastna i det faktum att människor som ställs inför det främmande alltid kommer att reducera det, och att man ur det obekanta alltid kommer att mejsla fram några små beståndsdelar som man anammar medan man kastar bort den komplexa helheten. Alexie är medveten om detta, men i stället väljer han att porträttera människors inneboende vilja och kapacitet till kärlek.

Till och med när Alexie skriver om förtryck och tvångsförflyttningar (”The Sin Eaters”), eller när han ställer föraktet och misstron mellan vita och indianer på sin spets (”Indian Country”), verkar han tycka att alla inblandade har det allmänna bästa i åtanke. De här novellkaraktärerna tror på kärleken; det manifesteras i så gott som varje novell. Det är en befriande upplevelse. En dylik innerlig tro på kärlek är ovanlig i den litteratur som skrivs idag, eller åtminstone i den samtida litteratur som når mina händer. I nästan varje novell finns också oroande inslag av bestående (och tydligt markerat) avstånd mellan människor. Det är den här samlingens paradox – att man kan älska varandra men inte riktigt förstå varandra – men det är en vacker sådan. Jag blir lite perplex av novellerna. Men jag tycker om dem. Njuter av dem. Den här boken är oerhört vacker, men trots det förblir jag lite kluven inför det faktum att novellerna stundom förmedlar en tro på kompromisslös kärlek, och stundom kallt konstaterar att människor trots allt aldrig kommer att kunna komma överens med dem som är annorlunda.

För en tid sedan tweetade Philip Teir om Adam Hasletts You Are Not a Stranger Here, och sa att det kanske är den bästa novellsamling han har läst. Jag i min tur kan säga att The Toughest Indian in the World är den bästa novellsamling som jag har läst. Alexies språk är fenomenalt och hans karaktärer är ovanliga för novellformatet, de är härligt mångbottnade, problematiska. Och det amerikanska samhället djupnar ytterligare under läsningens gång.

Andra bloggar om , , , ,


About this entry