J.M. Coetzee

Det här är en författare som jag har försökt läsa flera gånger. Det började med boken Foe, en obskyr liten metaroman, en omarbetning av eller fortsättning på Daniel Defoes bok om Robinson Crusoe (den som har en så lång titel att jag inte ens ids söka fram den. Ni vet vilken jag menar). Det var ingen höjdare. Foe var en dålig roman, tyckte jag. Sedan läste jag Coetzees essäer och litteraturkritik i samlingen Inner workings. De flesta texterna var bra. Den mest minnesvärda essän handlade om poeten Paul Celan och hans diverse översättare.

Men Coetzee, nobelpristagaren, han är ju en romanförfattare först och främst. Det är ju hans fiktion man ska läsa! tänkte jag. Så därför har jag nu läst Disgrace som så länge har stått i hyllan och på något plan gjort sig påmind. Min första reaktion var pur beundran; han kan skriva så bra. Det varade cirka 15-20 sidor, sedan trädde något annat än beundran in i bilden. Det var banalitet. Ett ord som min Coetzee-älskande vän så när som blottade tänderna inför. Men det stämde. Min läskänsla var helt korrekt. I ett samtal kom vi fram till att en del av Coetzees projekt i Disgrace är just att avslöja den åldrande litteraturprofessorns gubbiga banalitet. Det sker genom huvudpersonens stundvis mantraliknande introspektion av alla de tankar på och minnen av passion, samlevnad och sex som han snarare torteras än tröstas av. Huvudpersonen heter David Lurie, han är författare till verk om Wordsworth och andra hyper-romantiska (och därför alltså även tragiskt plågade) figurer. Lurie underhåller karaktäristiskt nog stora fantasier om att skriva en beundrad opera om Byron och dennes unga men snart så tråkiga italienska älskarinna, Teresa. Lurie blir förnedrad i en skandal som involverar en av hans vackra unga stundenter, han förlorar sin tjänst vid universitetet och slutligen beger han sig ut på landsbygden till sin dotters farm. Väl utom räckhåll för heta små nymfer i Cape Town fortsätter han begrunda universums inneboende motvilja mot äldre män som fortfarande besitts av passioner och drömmar.

Jag blir provocerad av den här boken. Jag blir också irriterad. Jag vet inte om jag tyckte om att läsa Disgrace. Det är inte det att Coetzee skriver dåligt; snarare är det tvärtom. Redan de första sidorna var nog för att övertyga mig om att Coetzee är en mycket skicklig författare. Under läsningens gång kom jag att inse att problemet är den implicita författaren. Man talar om den implicita författaren som en slags ‘författare i verket’. När det t.ex. är tal om värderingar som presenteras i ett verk, kan man lugnt skylla på den implicita författaren, inte den explicita författaren (dvs. den fysiska personen som har skrivit boken). Den implicita författaren är en funktion som ligger mellan föfattaren-personen och texten. Det är en roll som författaren (medvetet eller omedvetet) stiger in i medan han eller hon producerar en text. Och där – ligger mitt problem med Disgrace. Jag kommer inte överens med de värderingar som boken odlar. Huvudpersonen är alltför rationell i sitt agerande. Han saknar instinkter. Han vill boxa in världen i sitt trevliga lilla intellektuella kontor. Jag gillar det inte. Men Coetzee har jag inga problem med – tvärtom förtjänar han en eloge för att han antagligen har lyckats med precis det han ville när han tvingar fram mina känslor och reaktioner. Men men. Jag kan trots allt inte skaka av mig känslan av konstruktion. Boken känns som för mycket av ett bygge för att riktigt övertyga mig. Berättelsen blir lidande i det att jag hela tiden upplever en slags viljeakt i berättandet; det flyter inte naturligt alla gånger. Det känns forcerat.

Det finns dock ett ställe i boken som skiljer sig från detta. Det är när Petrus (biperson, en mörkhyad man i ett post-Apartheid-samhälle, nybliven ägare av en liten jordlott) plötsligt stiger fram som representant för den konflikt som hela tiden har funnits i kanterna av berättelsen, nämligen relationerna mellan de svarta och de vita i Syd-Afrika. Det träder så plötsligt och självklart fram i texten att jag inser att det är det här som jag har saknat i stora delar av övriga boken; sublimering. Det är därför berättelsen stundvis har känts så byggd. Det har inte funnits nyanser eller tvetydigheter i språket. Min erfarenhet av Coetzee är att hans språk är så exakt att det ofta utesluter mer än det breddar. Och jag vet inte om det är beundransvärt eller irriterande.

PS. Den där titeln till Defoes bok, jag kunde inte motstå… här är den: The Life and strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, where-in all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself


About this entry