Babianer i kraniet

Äh, de här dagarna då allt står stilla i huvudet. Jag försöker få ordning på en uppsats om Naja Marie Aidts novellsamling Babian, men det blir pannkaka. Vad hade jag tänkt mig egentligen? Vad det än var jag hade tänkt skriva, har jag glömt bort det vid det här laget.

Nåja. Novellerna, alltså. Babian, det är en fantastisk liten bok. Det handlar om människor som tappat greppet om varandra, och sig själva. Det finns ingen beröringsyta kvar, liksom. De talar knappt med varandra. De bara gör saker utan att egentligen veta varför. Ett par åker på bröllopsresa till Grekland, men det blir ju naturligtvis inte någon romantisk resa, utan en katastrofal sådan. En mamma misshandlar sitt barn, men dagispersonalen tycker att ”hon är ju så trevlig”. I en av novellerna beger sig mamma pappa barn ut på en cykeltur och tappar bort sig, och ute i den okända naturen bubblar mängder av gammal frustration och ilska upp till ytan.

Civilisation? Kultur? Nej, det finns inget sådant i de här novellerna. Texterna är som brutala Carver-inspirerade behavioristiska studier.


About this entry