Naja Marie Aidts novell ”Bröllopsresa”

Jag lägger upp min uppsats om Naja Marie Aidt här på bloggen bara för att jag har tjatat så mycket om den på Twitter och i det här inlägget här nedan. Hoppas ni gillar den.

När allt är kulisser och illusioner
En analys av Naja Marie Aidts novell ”Bröllopsresa”

Naja Marie Aidts Babian är en samling korta, stundvis nästan skissliknande prosatexter. Största delen av novellerna innehåller förhållandevis litet dialog, och merparten av texten består av enkelt skildrat händelseförlopp. Även när händelserna i novellerna får en lätt surrealistisk prägel, bibehåller Aidt ändå de realistiska ramarna för berättelserna. Det som utspelar sig i berättelserna skildras inte i inre monologer eller genom att beskriva känslomässiga landskap. Det som driver berättelserna är impulser att förflytta sig, att röra på sig med sin kropp, inte med sina tankar eller med sitt intellekt. Intellektet och tankeförmågan, två egenskaper som ofta ligger i förgrunden i skönlitteraturen, spelar en påfallande liten roll i Babian.

En av novellerna handlar om barnmisshandel, om en mamma som slår sitt barn. En annan av novellerna, ”Bröllopsresa”, den text som jag i den här uppsatsen kommer att analysera, handlar om ett par som åker till Grekland efter sin vigsel, och som i slutet av novellen mer eller mindre mot sin vilja har spelat upp ett tragiskt och subversivt drama. I en av novellerna beger sig mamma-pappa-barn ut på en cykeltur och tappar bort sig, och ute i den okända naturen bubblar mängder av gammal frustration och ilska upp till ytan.

Aidt skriver med ett korthugget och avskalat språk. Det är en slags behavioristisk stil som påminner lite grann om Hemingway, och kanske främst om Raymond Carver – manliga giganter inom litteraturen, och här ligger något av det mest intressanta med Babian: det är som om Aidt skulle ha bestämt sig för att stiga in i en typiskt manlig sfär, en manlig habitus, och skriva noveller om ren fysik, så att säga, berättelser som skildras utan att slå fast bestämda känslolägen eller emotioner.

Om språket i Babian är kargt, måste innehållet sägas vara ännu kargare. ”Bröllopsresa” visar detta med all önskvärd tydlighet, men jag har inte intresserat mig för novellen enbart för dess stilistiska egenskaper. En av de saker som har fångat min uppmärksamhet är förhållandet manligt-kvinnligt, ett centralt tema i boken, och särskilt i den text jag ska titta lite närmare på.

Vildmannen

Tim har nyligen gift sig med Eva, och de har begett sig till Grekland för att fira sin bröllopsresa. Novellen inleds med en biltur i bergen. Det är Tim som har insisterat på att de ska åka upp i bergen, eftersom han ”ville se kvinnornas stad, Olympos, som låg på toppen av berget”. Stämningen är harmonisk: ”Eva kysste Tim på halsen. Han såg på henne. Deras ansikte lyste upp i strålande, insiktsfulla leenden.” Men harmonin förbyts mycket snabbt i andra stämningar: ”då Eva strax därefter insisterade på att de skulle stanna tog Tim en bild av henne, där hon satt på huk med bart underliv och kissade”. Tim har uppenbarligen överträtt en gräns. Eva blir förbannad. Redan här inser läsaren att det kommer att ske något tragiskt eller hemskt. Om inte det faktum att novellen utspelar sig i Grekland skulle räcka för att antyda en fond av tragik, låter Aidt Eva dessutom klä sig i en symbolisk teatermask: ”Vänstra sidan av hennes ansikte är starkt upplyst av solen” – man anar att den andra halvan av ansiktet är försjunket i skugga.

Det som händer efter att Tim har fotograferat Eva och de igen har satt sig i bilen är att en man ”ställde sig mitt på vägen med armarna lyfta över huvudet, likt en präst manande till bön och gudsfruktan”. Mannen har långt skägg, ögon som ”lyste vilda ur djupa hålor”, söndertrasade kläder och han ser i största allmänhet ut som någon som har stigit ut ur sidorna i Gamla testamentet. Han förkroppsligar patriarkatet, kan man säga. Tim stannar bilen och försöker fösa bort vildmannen, men denne går fram till bilen och öppnar dörren på Evas sida och börjar klättra in. Han drar sig närmare Eva, och han avsöndrar ”[e]n skarp, avskyvärd lukt av oren människa, exkrementer och urin”. Det som följer är en märklig scen där mannen lägger sig över Eva och börjar mumla några strofer ur William Blakes dikt Vision of the Daughters of Albion.

I Blakes mytologiska diktvärld är Albion ur-mannen, fadern till alla män. Det är ingen slump att kvinnan i novellen heter just Eva – mötet mellan vildmannen och Eva har biblisk-mytiska konnotationer. Det är ett möte mellan Mannen och Kvinnan. Trots att Tim har kört på mannen innan bilen hann stanna, beskrivs han i jämförelse med vildmannen som en svag och hjälplös människa: ”Mannen skakade av sig honom lika lätt som en fluga viftar bort en fluga från anus”.

Om Vision of the Daughters of Albion är tänkt att vara en vision om kvinnosläktet som enhetlig grupp, kan man säga att dikten inte presenterar kvinnor som självständiga varelser, utan just som döttrar, en mans avkomma. I likhet med Hélène Cixous tolkning av Orestes-myten, i vilken hon ser en berättelse om patriarkatets ursprung, kan man läsa även Vision of the Daughters of Albion som en dikt som handlar om att etablera en mannens dominans över kvinnan. Blakes dikt beskriver starka män som lägger kvinnor under sig: ”Bromion rent her with his thunders. On his stormy bed / Lay the faint maid”. Är det en liknande scen som utspelar sig i Aidts novell? Eva verkar tappa sin egen röst medan hon befinner sig i närheten av vildmannen. Medan scenen i bilen försiggår står det att Eva ”tyckte att hon hörde sig själv skrika”, och att hon ”tyckte att hon kunde höra sig själv gnälla”. Medan hon tvingas ner på sätet i bilen där vildmannen orerar och gestikulerar över henne, är det som om hon skulle ligga på ett offeraltare där hon tappar alla sina möjligheter till motstånd eller självhävdelse.

Olympos

Så kommer då Tim och Eva till Olympos, kvinnornas stad uppe på berget, den plats på vilken kvinnan regerar i både handling och tanke. Tim iakttar kvinnor som sitter på kaféer och samtalar, män som kör runt med barnvagnar och män som bär spädbarn runt sina höfter. När han går förbi några kvinnor som står i en klunga på gatan visslar en av dem åt honom, och alla ler fräckt när han vänder sig om och tittar på dem. I kvinnornas ögon ser han ”[e]n ren, stark kraft. Makt, och den djupa tillfredsställelse som makten ger”. Olympos påminner om Luce Irigarays entre-femmes. Det är en plats som tillåter kvinnan all den socialitet och kontroll som ett patriarkalt samhälle förnekar henne. Då uppstår en fråga: är en fullskalig övergång till ett matriarkat nödvändig för att en kvinnlig identitet och subjektivitet ska kunna uppstå? Det här är dock en fråga som får behandlas mer utförligt i en annan uppsats.

Tim känner sig illa till mods i Olympos, och börjar fantisera om kvinnornas stad som kuliss:

Han fick en plötslig känsla av att detta var ett slags skådespel som hela staden uppförde till de tillrestas ära, de gestaltade denna föreställning om matriarkatet och spelade sina roller, så att de surmulna turisterna fick vad de hade kommit för. Det exotiska. Kvinnan överställd mannen. Att det helt enkelt var en lögn. Att männen gav sina kvinnor stryk på kvällen när staden låg tyst och mörk, att flickorna lagade mat, städade, lät sig befruktas, lät sig slitas ut. Att männen slösade bort sina pengar på kortspel om natten. Tanken lugnade honom.

(Tim är dock ingen manschauvinist. Han får genast dåligt samvete av sina tankar: ”Tanken lugnade honom. Och fyllde honom med skam.”)

Det som tydligen undgår Tim, men som läsaren klart kan utläsa mellan raderna i novellen, är att även patriarkatet är en kuliss, ett skuggspel som enbart uppehålls i och med och tack vare skådespelarnas redbarhet att spela sina roller i det givna dramat. I ”Bröllopsresan” är det främst vildmannen som representerar patriarkatet, och i all sin teatraliska dramatik påminner han mest om en dåre i en fars, eller om en religiöst extatisk profet från gammaltestamentlig tid. Det är teater, med andra ord.

Personerna i novellen verkar befinna sig någonstans mitt emellan föreställningen om ett patriarkat och ett matriarkat (något som kanske kan sägas om de flesta rollfigurerna i högklassig skönlitteratur). Tim beskrivs som väldigt omanlig, om man definierar manlighet som ett uppfyllande av stereotypa karaktärsdrag, och han får dåligt samvete då han inbillar sig att matriarkatet i Olympos endast är en kuliss. För att använda Judith Halberstams begrepp kan Tim sägas representera en slags alternativ maskulinitet, och i mötet med vildmannen, som representerar en heroisk maskulinitet, finner han sig otillräcklig och undertryckt. Eva i sin tur har redan i novellens början fått anta en för kvinnor rätt ovanlig position: när Tim fotograferar henne medan hon kissar påminner det mest om alla de skulpturer man har sett av nakna män eller pojkar som urinerar. Hur ofta ser man en skulptur av kvinnor som urinerar? Halberstam skulle säga att Eva i den här otypiska scenen antar en feminin maskulinitet, att hon så att säga träder in i ett sätt att vara på som i en kategorisk och könsnormativ diskurs definieras som manligt.

Vad händer då när de nygifta Tim och Eva, som vi har sett representera icke-stereotypa mans- och kvinnotyper, ska försöka finna någon gemensam försoning i den här förvirrande situationen? De befinner sig i matriarkatets domän, men Eva har helt nyligen blivit besudlad av en ödemarkens patriark. Vi kan utgå ifrån att både patriarkatet och matriarkatet är kulisser, illusioner, eftersom varken det ena eller det andra kan legitimera någon slags identitet hos Tim eller Eva – och inte heller det faktum att de verkar vara personer som inte uppfyller normativa föreställningar om könen ger dem en fördel när det gäller att verkligen finna varandra. Tim blir plumpt ivägskuffad av vildmannen (dvs. patriarkatet). Och Eva förblir stum och lealös medan hon befinner sig i Olympos. Det är lite märkligt att Eva inte kan ta kvinnornas stad till sig. När de anländer till staden sitter hon helt stilla i bilen, och Tim kan ”inte undgå att märka hur medgörlig” hon är. Hon uppvisar inget av den makt och den kraft som Tim ser i de övriga kvinnorna. Den enda gången i Olympos som hon uppvisar någon slags livsgnista är när hon rymmer från Tim och beger sig i språng uppför berget, en spontan impuls som nästan resulterar i att hon faller ner i havet från en klippavsats:

Hon började springa. Hon störtade genom det böljande gräset, hon kunde känna lukten av timjan, hon halkade och reste sig igen, hon stormade fram. Och då hon såg havet, som något glimrande vilt långt nedanför sig, slet hon av sig kläderna och började att kravla nerför den oländiga klippan. Det fanns nästan inget att hålla fast i. Små tuvor av något som liknade ljung eller kråkris här och där. Utsprång på stupet där hon kunde sätta fötterna. Det blåste här ute, vinden smög sig tätt över hennes kropp och svalkade den stickande huden. Hon ut skulle ut i vattnet. Hon skulle dyka i det blå vattnet, det blå vattnet skulle tvätta henne ren. Hon skulle dricka det salta vattnet och rena mun och hals. Hon skulle försvinna i vattnet, vattnet skulle befria henne.

Det är frestande att läsa det här som ett uttryck för Evas dödsdrift, thanatos, men det vore en för lätt lösning, och för ointressant. Döden skulle inte ge Eva någon verklig absolution, eftersom döden inte kan lösa en grundläggande konflikt i novellen: Hur ska man kunna försonas med sig själv eller andra om civilisationen och samhället visar sig bestå av kulisser? Om förhållandet mellan man och kvinna i grund och botten är ett sätt att försöka upprätta två system som essentiellt sett är illusioner, vad är det då för poäng med att över huvudtaget försöka finna någon försoning i förhållandet till den andre?

Eva tappar fotfästet om marken under hennes fötter (eller fotfästet om sitt liv?) men Tim och en förbivandrande grek, som befunnit sig på berget för att valla får, hinner rädda henne innan hon störtar i havet. När Tim och den saltdoftande greken (som med allt sitt friluftsförnuft självklart diagnostiserar den skrikande och gråtande kvinnan med orden ”[s]he’s crazy, she’s crazy”) har räddat Eva, följer något som liknar en förförelseakt från stenåldern:

Tim drog den nakna kvinnan efter sig genom staden till parkeringsplatsen. Folk kom ut ur husen, ställde sig och tittade på dem. Det viskades och pekades, och en ljungande blick från en äldre kvinnas svarta öga fick honom att se ned. ‘Kom nu, för helvete’, väste han. Folkhopen följde efter dem. De såg hur han letade efter bilnycklarna, hur han skuffade in Eva i baksätet och smällde igen dörren.

Efter detta återvänder de nygifta till sitt hotellrum – och här kommer en brutal scen att utspela sig som negerar alla föreställningar om civilisation och medmänsklighet.

Babianer

Eva har ända från den stund som Tim fotograferade henne sittandes på huk genomgått en förändring som har fört henne från harmoni via rädsla till desperation. Denna förändring fullbordas i ett slags anti-klimax som får regressiva uttryck. Eva blir som ett barn, hon börjar nynna med en barnslig och ljus stämma, och Tim är tvungen att mata henne med fårost och bröd, och svepa in henne i en filt för att hon ska hålla sig varm. Samtidigt som Eva låser sig mentalt, sker det också något dunkelt i Tim:

Långt senare, långt in på natten, då han hade tvättat henne med kallt vatten, då han hade matat henne med små bitar fårost och bröd, då han hade svept in henne i en filt, medan hela tiden en pelare av irritation och avsky reste sig inom honom, avsky inför hennes solsvedda hud och de nästan bedjande, enfaldiga ögonen, som hela tiden sökte hans, handen som hon sträckte ut mot honom, som han hela tiden stoppade tillbaka under filten, då reste hon sig plötsligt,

och nu kommer vi till det brutala:

Hon tryckte ned honom på sängen och lade sig över hans knä. Hon tiggde honom om att slå henne. Och han slog henne. Han slog så att det small. Hon gnällde och stönade. Han fortsatte att slå. Och då han blev trött hämtade hon hans bälte. Hon ställde sig på alla fyra och han lät det svepa över hennes rygg. Han grät. Han körde upp ena handen mellan hennes ben och kände hur våt hon var … Gurglande ljud någonstans långt nedifrån strupen på honom. Och innan han hann få av sig byxorna helt tömde han sig över hennes fötter.

Tim verkar förlora sig själv, precis som Eva har förlorat sig själv. Framför allt har de förlorat greppet om varandra, även om de bara några timmar tidigare hade lett harmoniska leenden mot varandra, och även om de båda i princip sympatiserar med representanter för det andra könet.

Evas sista gärning är att sjunka ner på knä och le ”ett frånvarande, fåraktigt leende”, och viska orden: ”We will now descend into the valley”. Det är samma Blake-citat som vildmannen har yttrat över henne medan hon låg i bilen (dvs. på offeraltaret). Har han besatt henne och tvingat henne till underkastelse? Ska vi tolka det här som att patriarkatet är närvarande även i frånvaron av egentliga representanter för det? Är orsaken till att Eva inte kan känna verklig samhörighet med kvinnorna i Olympos den att vildmannen har förhäxat eller förtrollat henne? Det är ett sätt att tolka det på. Ett annat sätt att tolka novellen på, som inte nödvändigtvis motsäger det första, är att våld och sexualitet är det enda som återstår när civilisationen smulas sönder. Patriarkatet, matriarkatet, det spelar ingen roll hurdant system man lever i: om allt visar sig bestå av kulisser och illusioner utan någon egentlig kontaktyta till individen, är vi alla babianer.

Litteratur:

Aidt, Naja Marie, Babian, Lind & Co., 2009.

”Cixous, Irigaray, Kristeva: French feminist theories”, Sarup, Madan, s. 109-127 i An Introductory Guide to Post-Structuralism and Postmodernism, Harvester Wheatsheaf, 1993.

”Female Masculinity”, Halberstam Judith, s. 935-956 i Literary Theory: an Anthology av Julie Rivkin and Michael Ryan (red.), Blackwell Publishing, 2004.

Annonser

About this entry