Om kravet på lycka

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om självutgivning av böcker, men sedan läste jag Linnas inlägg om föräldraskap och kravet på lycka och ändrade mig. Jag blev påmind om ett inlägg som jag skrev för några år sedan, och beslöt mig för att vidareutveckla det lite grann.

I mitt inlägg om föräldraskap och depression som jag skrev för några år sedan sa jag bl.a. detta:

När det gäller deprimerade småbarnsföräldrar borde det finnas stora resurser som kan ösas ur när det blir kris. Men det finns det oftast inte. Ingen eller få vill betala kostnader för deprimerade föräldrar.

Jag tror att jag ska revidera det uttalandet nu, nästan tre år senare. Idag vet jag att det de facto finns resurser för att hjälpa småbarnsföräldrar. Det finns hjälp att få via socialtjänsterna, det finns stödföreningar som erbjuder hjälp och i vissa fall även finansiellt stöd, det finns samarbete mellan kommuner och kyrkor som strävar till att erbjuda stöd och hjälp för barnfamiljer som på olika sätt har det svårt. Nåja, hjälp finns alltså. Kanske inte tillräckligt mycket hjälp för det verkliga behovet, men det finns i alla fall goda ansatser till det.

Ändå finns det familjer som inte får hjälp när de behöver det. Det är oerhört paradoxalt. Det här är en fråga som av givna orsaker berör mig personligen. Vad är problemet? Det finns behov, och det finns resurser och beredskap. Kan problemet helt enkelt vara att man inte vill eller kan tala om att man behöver hjälp? Att man av olika orsaker inte inser att man är i sin fulla rätt att be om hjälp? Det är garanterat en stor del av problemet. Linna skriver att hon är trött på att läsa om och få höra talas om alla framgångsföräldrar, alla dessa som uppger att allting är bra och att tiden som småbarnsföräldrar är en dans på rosor. (Man hör talas om dem överallt, men känner man någon av dem? Jag tror inte att jag gör det i alla fall.) Visst, det finns garanterat föräldrar som har det underbart och enbart underbart under barnens uppväxttid. Jag tillhör dock den kategorin som av olika orsaker har haft det tungt under vissa perioder av föräldraskapet, och det sista jag vill är att tiga ihjäl att det är tungt och svårt ibland. Var finns alla berättelser om föräldrar som har det svårt och som behöver hjälp? Kanske jag är ensam med de här problemen, men jag tvivlar starkt på det.

Jag tror att en stor del av den nöd som barnfamiljer genomlever skulle kunna undvikas eller lindras om man bara vågade tala om de här sakerna. Om man fick höra någon säga ”Jag har haft det oerhört tungt ibland” skulle det antagligen vara lättare att kännas vid sina egna tunga och svåra känslor och stunder.

Kravet på lycka för föräldrar till små barn är absurt. Barnen ger lycka, självklart. Oerhört mycket lycka. Men enbart lycka? Nej. Förhållandet till de egna barnen är källa till frustration, känslor av otillräcklighet, ibland vrede, ofta missmod, alltid oro. Var finns alla real-life-stories om de här aspekterna av föräldraskap? Var finns alla det här är svårt idag-mamma-pappa-bloggar? Är det bara jag (och kanske även Linna) som inte hör talas om dem?

Jag tycker inte om ordet lycka. Egentligen vet jag inte riktigt vad det innebär. Definitionen lyder stor, djup glädje; tur, framgång, men det sätt som man ibland talar om lycka på (dvs. som ett sinnestillstånd som utesluter eller negerar allting som inte är lyckligsalighet) känns väldigt främmande för mig.

Annonser

About this entry