Philip Roths berättelse om din farsa

Vissa dåliga (Hollywood-)filmer ger mig ibland en känsla av att alla (manus)författare egentligen sitter i samma stora rum, med samma hög av anteckningar och textfragment framför sig. Jag föreställer mig att de sedan sitter där och pusslar ihop samma berättelser gång på gång, med bara några få komponenter som sätts till eller tas bort. Ni vet den där otroligt irriterande känslan: Jag har ju sett det här förut.

Lite samma upplevelse fick jag när jag läste Philip Roths roman Envar, där det kan låta ungefär så här när huvudpersonens banala allmänmänsklighet ska beskrivas:

Tidigare hade hans självvalda oberoende varit en styrka; det var den som hade gjort det möjligt för honom att börja ett nytt liv på en ny plats, och lämna gamla vänner och familjemedlemmar. Men ända sedan han hade tvingats ge upp varje förhoppning om att kunna bo med Nancy eller bo en tid hos [sin son] Howie, kändes det som om han höll på att förvandlas till en barnslig varelse som blev allt svagare för varje dag som gick. Var det den nära förstående, sjunde operationen på lika många år som hade krossat hans självförtroende? […] Eller var det insikten om att det för varje sjukhusbesök hade blivit allt tommare runt hans sjukhussäng, och att den armé som slutit upp i början hade krympt till ingen alls?

Har man inte läst och sett det här förut? En man i övre medelåldern som får upp ögonen för livets obeständighet och som rannsakar sitt livslopp, endast för att komma till insikt om att han har tillbringat sina gudagivna år på helt fel sätt. Jodå. Vi har alla tagit del av många liknande berättelser tidigare. Men det gör ingenting. För nu är det Philip Roth som håller i trådarna.

Envar är en brutal och ovanlig bok, inbilla er inget annat. Både detaljbeskrivningarna av huvudpersonens sjukdomsförlopp och skildringen av den döende mannens själsliv är imponerande. Roth blottlägger med enkla penseldrag huvudpersonens svagheter: de där förhatliga snedstegen i äktenskapet, de trasiga relationerna till barnen, besvikelsen över försummade drömmar. Det är stoff som gör varje berättelse om åldrande män till både en guldgruva och en utmaning. Vilken ambitiös romanförfattare skulle kunna motstå att låta en stolt och självmedveten manlig rollfigur erodera i kroppsligt förfall och själslig regression? Å andra sidan, eftersom detta gjorts så många gånger finns kanske inte så många kvar som verkligen klarar av att göra något nytt med de givna ramarna.

Roth är en av de få som lyckas. Balansen mellan huvudpersonens kroppsliga förfall och själsliga allmänmänsklighet är hårfin. Aningen mera gore i beskrivningen av sjukdomen, och berättelsen hade tippat över mot en alltför specificerad tyngdpunkt på det enskilda. Aningen mer patos i beskrivningen av huvudpersonens livslopp, och berättelsen hade övergått i en serie menlösa ångestanfall över åldrande.

Språket är lika väl avvägt som vanligt när det handlar om en av den amerikanska litteraturens verkligt stora namn. Det finns en enkelhet i Roths prosa, och en cynisk men rapp ton som påminner om Bernard Malamuds romaner om knegande judar i New York. Det är en stil som är verkligt engagerande.

Titeln Envar syftar till en allegorisk pjäs från Englands 1400-tal, The Summoning of Everyman.


About this entry