Om utspelet mot Sofi Oksanen

Alltså, nää-ä. Det värsta jag läst i hela den här Sofi Oksanen-härvan är nog följande kommentar, som är tagen från kommentardiskussionen till en artikel på Hbl:s hemsida:

Hon har fått spaltutrymme alldeles nog. Finland verkar krylla av allehanda sådana här rampljuskåta självutnämnda ”konstnärer” nuförtiden.

Sicken missunnsamhet! Jag tog hela diskussionen om Oksanen med ro tills jag läste det där. Man må tycka vad man vill om att WSOY inte längre vill fortsätta ge ut böcker som skrivits av en av Finlands (och Nordens) för tillfället mest uppmärksammade författare, men vad vet vi egentligen om det som pågått mellan Oksanen och förlagsledningen?

Ibland blir man bara sorgsen när man märker att stereotypierna om den ökända finländska inskränktheten stämmer. De här kommentarerna speglar så mycket purfinskt (men också finlandssvenskt, obs.) Hur kan man säga att Oksanen är en självutnämnd konstnär? Och dessutom använda ordet konstnär inom citationstecken. Någon annan i kommentardiskussionen ondgjorde sig över det att största delen av den uppmärksamhet som ägnats henne i pressen handlar om skriverier om ”våldsbenägna försupna finska män” och ”tafsande riksdagsledamöter”. Eh, ursäkta mig? Utan romanen Puhdistus skulle hon ha fått långt mindre uppmärksamhet. Det är hennes författarskap som skapar basen för uppmärksamheten, inte enskilda polemiska uttalanden. Och hur är det med all uppmärksamhet Oksanen får utomlands? Där bryr man sig över huvudtaget inte om vad hon någon gång sagt om riksdagsledamoter som kommit fram till henne för att snacka skit. Utomlands hurrar man för unga modiga författare som säger ifrån.

Det gör mig glad att Sofi Oksanen ändå verkar få så mycket stöd och uppmuntran utöver de här hätska och drypande negativa kommentrerna. Ska vi förresten gissa att det är män som skrivit de kommentarer som jag citerat?

Vet ni vad som stör mig mest? Att många som kommenterar det här fäster sin uppmärksamhet vid hennes utseende och stil. Varför gör man det? Vad har det med hennes författarskap och position som debattör att göra? Jag antar att det är lättare att bemöta ett provokativt yttre än provokativa åsikter.

Jag tror WSOY kan ha hur goda orsaker som helst för att avsluta samarbetet med Oksanen. Eller, rättare sagt: jag vill tro att de har goda orsaker. Det måste de ju ha, annars är allt det här helt absurt. Kanske det klarnar lite längre fram, kanske Oksanen efter att hela härvan är över kommer att skriva en kolumn om det. Det spelar ingen roll för mig personligen. Det enda som vore sorgligt är om modiga författare efter allt detta blir mindre modiga, och mindre beredvilliga till kritik av det som behöver kritiseras. Fallet Oksanen, och framför allt alla de positiva kommentarer och omdömen man hör och läser om henne, är ett bra exempel på att det finns många människor som verkligen lyssnar till det som författare har att säga om aktuella ämnen, även om alla givetvis har olika åsikter om det. Hbl:s intervju med Einar Már Gudmundsson visar också tydligt att författarrollen fortfarande är sammanbunden med ett visst samhällsansvar.


About this entry