Pappas förbud? Skit samma.

Jag insåg häromdagen att min son, 7 år, snart 8, bryr sig mera om vad hans kompisar och vänner tänker än om mina åsikter och familjens interna regler. Det är en stor grej, det här. Alltså att jag kan urskilja att min son håller på att bli en autonom individ. Eller vad man nu ska säga att håller på att hända.

Jag hade under en veckas tid förbjudit B att ta med leksaker till eftermiddagsklubben, efter en incident som, hur ska jag säga, var lite onödig, oärlig. Ändå fick jag fast honom med att trycka ner en liten leksak i – håll i er nu, det här är en mästare i begynnande! – den lilla fickan som uppstår i byxbenet när man vecklar upp jeansen ett varv. (Sonen var alltså mycket medveten om att förbudet skulle förlängas med en vecka om jag märkte att han i smyg tog med sig leksaker till klubben, därför var han ju tvungen att vara så sneaky som möjligt.) Jag fick veta att en av B:s bästa vänner ville att han skulle ta med en leksak till klubben, och förklaringen att pappa har förbjudit det dög tydligen inte. Så B smugglade ner en liten plaststjärna med en liten rubinröd glasbit på.

Det är klart att barn småningom ska bry sig mer om sina vänner, och strunta blankt i vad farsan säger. Självklart. Jag vet ju det. Men en 7-åring? Det är lite för tidigt. Tycker ni inte det?


About this entry