Borges och magisk realism

1900-talets sydamerikanska författare hade stort inflytande över litteraturen runt om i världen. Från att ha varit en avkrok på den moderna litteraturens karta, var det mot mitten av seklet plötsligt i Sydamerika man kunde hitta författare som utmanade litteraturens former och gränser. Europa hade under närmare hundra år varit centrum för de nya modernistiska rörelserna, och i Nordamerika hade under 1800-talet funnits stora prosaförfattare och poeter som bl.a. Mark Twain, Henry James och Walt Whitman som skrev nyskapande böcker. Den sydamerikanska litteraturen exploderade plötsligt med namn som Federico García Lorca, Jorge Luis Borges, Pablo Neruda och Gabriel García Márquez. När man så idag talar om magisk realism, är det fortfarande Márquez som anges som grand old man (även Paulo Coelho skriver förresten i den genren, må då vara att hans böcker är avgjort mera kommersiella och new age-influerade än Márquez och andra stora magiska realister), och när man söker efter betydande poeter under 1900-talet ges Lorca och Neruda framstående platser. Men Borges då? Var passar han in?

En del vill klämma till Borges genom att hävda att även han skrev i den genre som kallas magisk realism. Personligen tycker jag att det är en lite väl enkel och oproblematisk lösning. För Borges är problematisk. Bara titlarna på hans noveller – Borges skönlitterära produktion bestod alltså främst av noveller – vittnar om detta. Vad sägs t.ex. om titlar som ”The Approach to Al-Mu’tasim”, ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” (som förresten är ett fantastiskt exempel på hur man med hjälp av enbart en novell kan få gränsen mellan fiktion och verklighet att framstå som suddig), ”Hakim, the Masked Dyer of Merv” eller ”Ibn-Hakam Al-Bokhari, Murdered in his Labyrinth”? (Jag anger nu de engelska titlarna men Borges skrev naturligtvis på spanska.)

En av definitionerna på begreppet magisk realism är att författarna vill och försöker mana fram om en slags ”förhöjd verklighet”, dvs. att de berörda berättelserna visserligen innehåller en intern logik, att de i stort sett är realistiska, men att de ändå tänjer på verkligheten lite grann; att de snuddar eller till och med stundvis övergår i det övernaturliga och oförklarliga. Hos Borges finns det oförklarliga i stora mått; det är mystiskt, konspiratoriskt, och det finns inga band som håller fast berättaren eller berättelsen i det realistiska-naturalistiska. Men magiskt? Nja. Snarare än att kalla Borges litteratur för magiskt realistisk undrar jag vad man brukar läsa in i ordet magisk? Det klingar av gamla traditioner, av folktro, spiritualism och ockultism. Böcker som karakteriseras som magiskt realistiska stiger ofta utanför ramarna för litteraturens traditionella mimetiska modeller, och blandar det övernaturliga med det vardagliga. Tänk Márquez. Tänk Cien Años de Soledad. Det magiskt realistiska greppet är vidare rätt nostalgiskt, och relationer till det förflutna ges särskild plats i det pågående nuet. Sådant stoff finns knappast hos Borges. Han verkar visserligen ha varit tämligen sentimental till sin läggning: ”Art happens every time we read a poem” säger han t.ex. i ”The Riddle of Poetry”, den första av sex Charles Eliot Norton-föreläsningar vid Harvard år 1967-68, och i samma föreläsning säger han att han tror på att ”beauty is always with us” och att ”beauty is lurking all about us”. Jag är ingen Borges-kännare, men min erfarenhet av hans texter är att det dock är svårt att finna spår av denna sentimentalitet i hans fiktiva texter. Borges berättelser är påfallande ofta metafiktiva. De blandar berättarperspektiv och ofta vill berättaren i fiktionen få det att verka som om det inte är fråga om en fiktiv text utan snarare tvärtom, att det handlar om sakprosa, om undersökande efterforskningar. Borges kan sägas skriva fram en slags akademisk och fördjupad verklighet, snarare än en med hjälp av övernaturliga inslag förhöjd sådan. Hos Borges verkar det förflutna vara just det – något förflutet. Upplösningen i tid, som den presenteras i t.ex. Márquez böcker, är inte lika poängterad i Borges litteratur, tycker jag. Det kronologiska, historiska berättandet hålls mer intakt hos Borges än hos Márquez.

Det anglosaxiska forskningen i magisk realism har delat in begreppet i tre olika subgrupper: magic realism, magical realism och marvellous realism. Jag har ingen koll på exakt vad detta innebär, men jag har en känsla av att ett bollande mellan de här tre subgrupperna kunde vara givande för att vaska fram en definition av Borges plats i den sydamerikanska litteraturen.


About this entry