Skitigt fadersarv

Philip Roth, alltså. Han är en av de författare som hugger tag i mig. Jag började läsa hans memoarbok Patrimony: A True Story (1992) på bussen för några kvällar sedan. Hade inte tänkt läsa den just då, egentligen. Det var bara en bok jag hade nappat åt mig från hyllan på Ians underbara antikvariat. Jag hade fem, tio andra böcker hemma som låg och väntade på att bli lästa snarast möjligt, men efter exakt en sida i boken hade jag redan bestämt mig för att läsa den före de andra.

Ett exempel på vad det är med Philip Roth som gör mig knäsvag av beundranavundglädje:

[…] he was always teaching me something, not the conventional American dad stuff, not the school stuff or the sports stuff or the Prince Charming stuff, but something coarser than could be accomodated by my predictably vainglorious boyhood yearnings for a judicious, dignified father to replace the undereducated father who I found myself half-ashamed of at the very same time that his assailability, particularly as a target of anti-Semitic discrimination, quickened my solidarity with him and hardened my hatred of his belittlers: he taught me the vernacular.

Läs den här boken, alltså. Jag vet inte hur jag kan säga det på ett enklare sätt.

(Liknande meningar kryllar det förresten av även i romanen American Pastoral. Så läs den också.)

Patrimony handlar om Philip Roths pappas cancer. Om växande saker i hans hjärna. Om operationen som kanske-kanske-inte kommer att leda till Herman Roths tillfrisknande, eller som kanske-kanske-inte tar livet av honom. Det handlar om en åttiosexårig kropp i raskt förfall. Det här verkar vara en av Philip Roths bravurer; att skildra kroppsligt – och i det västerländska samhället därför också själsligt – förfall på ett synnerligen skarpsynt sätt. Roth är definitivt mer intresserad av individen än av kollektivet, något som väl får sägas vara rätt ovanligt för samtida (judisk-)amerikanska författare av stora realistiska romaner.

Under ytan av den vuxna författarens omsorg om och oro för sin döende far, finns i Patrimony också en längtan efter barndomens trygghet. Roth återger i tillbakablickar sin pappa som alfa-mannen; självsäker autodidakt, ambitiös och effektiv försäkringstjänsteman, lång och stilig, men inte okänslig, orättvis. Roth återger sedan ärligt och stundvis pinsamt detaljerat den hastigt försämrade hälsan hos en far som under nästan femtio år på sitt självsäkra och obesvärade sätt har fått ett försäkringskontor efter ett annat att dansa efter hans pipa.

Herman Roths arv blir i sin sons brutalt ärliga behandling av sjukdomsförloppet något fysiskt, kroppsligt, smutsigt och oerhört plågsamt. Pengar och egendom, det som en judisk son till en judisk far ska ärva – enligt Philip Roth, alltså… det är ju en smula stereotypt, men det är väl det som är meningen – och har traditionens rätt att ärva, har ingen del i den här berättelsen. Arvet blir i stället omhändertagandet av den gamla mannen, och all misär och sorg som det för med sig.

Annonser

About this entry