Margaret Atwood – The Year of the Flood

Margaret Atwood är på strålande humör. Trots att Atwoods framtid är svart som genmanipulerat Happicuppa-kaffe finns humorn aldrig långt under ytan i dystopiska romanen The Year of the Flood.

Det är år 25 och den katastrof som drabbade världen redan i Atwoods förra roman Oryx and Crake har svept nästan allting med sig. The Year of the Flood är en fortsättning av den romanen, men ingen egentlig uppföljare. (Rykten säger att det så småningom ska bli en trilogi av det här.) Huvudpersonerna, lindansar-stripparen Ren och semi-militanta vege-aktivisten Toby, är medlemmar av den religiösa grupperingen God’s Gardeners. Deras kryptiske ledare Adam One predikar om djur och växtlighet, om andlighet och vetenskapsvänlig religion, och han har skapat ett litet men växande kollektiv för alla naturalister i Atwoods fiktiva framtid. God’s Gardeners lever vegetariskt och i så gott som fullkomlig symbios med naturen. Till och med bin är samtalspartners; det är viktigt att be dem om förlåtelse när man tar deras honung.

The Year of the Flood är en berättelse om samtiden, om tendenser i samtiden som löper amok. Ett av mina favoritord förekommer frekvent i Atwoods framtidsskilringar, ordet splice. Man tar gener från en art eller en ras, och så blandar med friskt med gener från en annan art. En liobam är till exempel (givetvis, boken handlar ju delvis om religiös fanatism) en blandning av ett lejon och ett lamm. Det är extrem-gruppen The Wolf Isaiahists som har tagit fram den här splajsen för att påskynda apokalypsen, Bibeln säger ju att lejon och lamm ska sitta sida vid sida utan att skada varandra. Varför då inte baka in generna i varandra?

Men trots allt som har med samtid/framtid att göra är det här framför allt en berättelse om två kvinnor. Ren och Toby är bokens självklara centrum. Och de män som förekommer i boken är förvånande nog mycket stereotypa. Zeb är jägaren, den hypermanliga hjälten. Det är han som har hand om den lite mer aggressiva falangen inom God’s Gardeners. Och Adam One är ledaren, visionären, patriarken som vårdar alla under sina transparenta vingar. Även om de manliga karaktärerna som sådana tillför berättelsen vissa nödvändiga inslag, förblir de trots allt bifigurer. De genomgår ingen förvandling eller utveckling på samma sätt som Ren och Toby, som hinner gå genom flera olika skeden av sina liv innan vi når bokens slut. Det känns som om man har rätt att kräva mer av en författare av Atwoods kaliber, trots att det bara handlar om mindre karaktärer i berättelsen.

Boken varvar kapitel om Ren med kapitel om Toby, och till en början känns läsningen en aning splittrad. Man hinner inte bli van med rösten hos en berättare innan man plötsligt ska lyssna till en annan. Sedan kommer även Adam One till tals i kapitel som återger hans högtidstal till God’s Gardeners. Talen följs dessutom av trädgårdsmästarnas hymner (som även i verkligheten finns inspelade och utgivna på en särskild The Year of the Flood-CD-skiva). Men småningom djupnar berättelsen och man får grepp om karaktärerna. Och vilket grepp sedan. Atwood är en mästare på att skapa karaktärer som känns egna och trovärdiga i all sin absurditet. Tänk bara på en lindansande/strippande Ren som iklätt sig en bio-dräkt som ser ut som en ljusröd fågel med stora spretiga fjädrar, och ta i beaktande att hon måste hålla sig på sin vakt mot alla psykotiska Painballers som försöker göra sig av med all aggression genom att besöka exotiska strippor. Och tänk sedan att man under läsningens gång snart inte längre tänker på att Ren är iklädd en dylik dräkt, i en dylik värld, utan att man i stället allvarligt kontemplerar allt det som hon känner och tänker på medan hon hänger där i taket i sin Scales-stripjoint. Man blir van med omvärlden i Atwoods bok, och en stor bidragande orsak till att världen känns trovärdig är att Atwoods kvinnor trots all uppdiktad dystopi inte känns konstruerade, utan i stället träder fram som verkliga människor. Det finns empati i Atwood, minsann.

Så småningom stiger personer från Oryx and Crake in i berättelsen. Jimmy finns med som pojkvän till Ren, och Crake själv sitter plötsligt omgiven av en mängd strippor i striphålan Scales. Och vad har Zeb med det från förra boken bekanta MaddAddam att göra? En hel del av God’s Gardeners blir sedan brainslaves i Crakes topphemliga Project Paradice.

Som författare är Atwood mycket medveten om mytologi. Hon inte bara anknyter till redan befintliga berättelser, hon odlar dessutom en egen liten mytologisk flora i sina dystopiska romaner. De bin som God’s Gardeners arbetar med blir liksom hos Persefone förtrogna och pålitliga allierade. Toby och Guds trädgårdsmästare använder sig av bin för att förmedla meddelanden till de hädangångna, men de tar också hjälp av bin då de ska schasa bort sina fiender. Just Persefone har av vissa ansetts representera en cykel som går från liv via död till återuppståndelse, och kanske Toby är den karaktär i The Year of the Flood som får bära med sig frön från en gammal värld in i framtiden och dystopin. Liksom bin i mytologi och folklore är förebilder för ett fridfullt familjeliv och harmoni, blir de för Toby en slags livlina till ett förlorat sätt att betrakta världen. Även de splajsade djur som befolkar Atwoods dystopiska vildmark får mytologiskt skimmer. De är de nya odjuren, skrämmande varelser som av de överlevande kommer att beskrivas som fruktansvärda bestar, och som århundraden senare kommer att uppfattas som urtida fantasifoster. De är framtidens Kerberus, framtidens Argus.

Atwoods underfundiga och mörka humor kommer till sin rätt i den här boken. Om Oryx and Crake verkligen var en dystopi i alla ordets skrämmande konnotationer, är The Year of the Flood något annat – en humoristisk version av samma värld. Den här romanen gränsar till satir. Trots att världen i boken är seg och kletig har Atwoods språk en humoristisk kraft som manifesteras i glasklara formuleringar och insiktsfulla iakttagelser av bokens karaktärer. Och det är just det här som är en av Atwoods största bedrifter i The Year of the Flood – att hon har lyckats göra den här mörka framtidsskildringen till en verkligt rolig läsupplevelse. Precis som hon i Oryx and Crake lyckades framkalla en tidsmässig ambivalens hos läsaren genom att beskriva och aningen förvränga eller förvidriga inslag i samtiden (kloningsförsök, splajsade arter och raser, multinationella företag som agerar som statsmaskinerier), lyckas hon i sin nya roman framkalla en mänsklig faktor i en värld som har drabbats av den största tänkbara katastrofen; det finns trots allt humor kvar bland de överlevande, det finns trots allt en medmänsklig värme som trotsar de iskalla omständigheterna.

Andra bloggar om Atwood, Böcker, Författare, Litteratur, Recension, Roman