Reality-TV is the new evil

Reality-TV is the new evil.

Intressant, jo, ibland. Men det är ett slags meta-liv; vad är det för vits med att sitta och stirra på en skärm där andra människor lever sitt liv? Jag menar, det är lite perverst att följa med serier som går ut på att man bara ska titta på när främmande människor som lever ut sina liv under slutna och övervakade förhållanden. Tänker då alltså på Big Brother. Blir nervös bara jag ser två minuter på det.

Hyperverklighet, åter en gång: en konstruktion som inte speglar verkliga förhållanden, utan överenskomna referensramar och symboler. Big Brother är ett slags simulacra, en tillvaro som inte är verklig men som ger sken av att spegla en grupp människors verkliga liv.

I don’t like it. Men det är grymt intressant. Så där teorimässigt.