Bok, boken, böcker, skriv, skriv, skriv!

Att vara kreativ.

Ni vet – det där lite halvgudaktiga, upplyfta romanticerade adjektivet som ibland liknas vid något transliknande tillstånd där man tjänar som mottagare för någon högre makts nerslag på denna jord.

Att mena att allt kreativt fungerar lika mycket som hantverk (Författare: att utveckla metoder för hur man skriver bäst, Skulptörer: att utveckla metoder för hur man skulpterar bäst, Fotografer: att utveckla metoder för hur man fotograferar bäst, Målare: att utveckla metoder för hur man målar bäst, etc) är inte lika glamouröst, men det är sanningsenligt. Kreativitet är något som kan utveckla, odla och metodiskt arbeta fram.

Författare till exempel menar ofta att ibland går det att skriva på pur inspiration, men när pusten av inspis är borta måste man ty sig till någon form av rutin eller vana för att komma vidare. Claes Andersson talade på bokmässan i söndags om hur det alltid finns motstånd mot att skriva. Och att dessa motsånd kommer att se ut på många olika, oftast helt oväntade sätt. Men man ska ta sig förbi dem, sa han. Själv hade han den erfarenheten att motstånden resulterar i en klarare bild av hur själva slutprodukten av ens pågående arbete kommer att se ut.

Att vara kreativ är således både att följa inspirations gudagivna vingslag, pah, men också att vara metodisk, målmedveten och tålmodig. Vilket inte alltid är så lätt att komma ihåg när man stöter på underbart kreativa människor som mer eller mindre stolt visar upp vad de har åstadkommit.

(Bokmässan har delvis inspirerat mig att skriva den här bloggposten, för att påminna mig själv om att det fortfarande finns hopp att ur mitt djupaste inre utstöta något kreativt till denna världen.)